Att rida i mörker...

... och själv ha extremt dåligt mörkerseende är inte det allra trevligaste...
 
Jag skrev ju om det här för ett par veckor sen.
Då var det första mörka ridturen för i höst, vi hann inte innan det blev mörkt, och strålkastarna vid ridbanans ena hörn var både bra och dåliga...
Jag blev helt knäckt då. Tänkte det här går inte, jag kommer aldrig att kunna rida mer i höst den här vanliga tiden, jag ser ju knappt var hästen är!
 
Följande gång, ett par dagar senare, var det lika mörkt, men på nåt sätt, när jag satte mig upp i sadeln och hästen stegade iväg i sin raska skritt som han brukar, tänkte jag, nu sitter jag stadigt här, hästen tycks se var han går, vi kör på det!
 
Och på nåt sätt lyckades hästen inge mig ett lugn, nu leder jag, det här sköter jag.
Jag visade ju förstås väg vad jag ville han skulle göra, men jag kollade inte in detaljer på ridbanan.
Jag planerade vägar och volter och rutter och hastighet med blicken suddigt längre fram.
Antagligen var det just den "mjuka blicken" som hjälpte mig att slappna av och samtidigt hålla balansen bättre i sadeln och hästen skötte gångarterna och hovlyften.
Jag var så glad att det gick att rida i mörkret! :)
 
Visst vet jag att det kommer motgångar, både utanför mig och inne i mitt huvud, men såna här små segrar är så viktiga för att man ska kunna fortsätta...
 
Så glad över hästkontakten!
Hoppas ni också har nåt trevligt att vara glad över!
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Raskt framåt och bakbenen på plats...


... ska väl det här föreställa.
En snabb skiss gjord av den som rider samtidigt som jag och alltså ser hur jag håller på och hör vad jag berättar sen att jag gjort...
 
Det föreställer alltså en glad hästtjej som går raskt framåt med höga benlyft...
Först såg jag bara en sur mun under hjälmbrättet, men sen förstod jag att det var ett glatt öga, och en ännu gladare mun, ända upp till hjälmkanten, finns därunder.
Efter mig kommer då hästen i sin vanliga lunk.
Tydligen försöker han flytta bakbenen på min order, därav den konstiga vinkeln.
 
Skämt åsido, roligt med sånt här.
Lite känner jag igen mig.
Har ju faktiskt försökt få hästen att använda bakbenen mer, flytta tyngden bakåt, under sig, och alltså göra lite mera lyft med frambenen så det inte blir så framtungt.
Sen försöker han väl smita undan ibland, men duktigare än hästen på bilden är han absolut :).
 
Min glada mun stämmer också för det mesta.
Ofta pratar jag glatt med hästen, pushar på, peppar, och när nåt blir fel, eller han överraskar mig och gör precis tvärtom vad jag trodde han skulle göra så är det nog rätt ofta som jag skrattar högt.
 
Man blir oftast glad i den hästens sällskap.
 
Förutom nån gång när han envisas med att inte lyfta vänster framhov när jag ska kratsa.
Han kan och han vet, men ibland vill han bara inte. Det kan gå rätt många minuter faktiskt innan det lyckas att kratsa den hoven. Nån gång har jag tappat besinningen och ropat i frustration över att han driver mig till vansinne.
 
Men för det mesta har han lyft hoven snabbt. Ofta för snabbt. Så jag inte hinner ta tag i hoven förrän den är nere igen... Den busen!
 
Det var en läkare en gång som sa åt mig: Det är bra det där med hästkontakt i din ålder, det kräver tålamod, och behärskning, och självkännedom... så kan man överleva "medelåldern".
 
Så raskt framåt och höga benlyft var det.
Hoppas ni får ett skönt veckoslut! :)
 
Allmänt | | Kommentera |

Träna övergångar från...


... höst till vinter...
... och från skritt till trav och till skritt igen...
Det blev gårdagens program med hästen.
 
En bitande vind och frusna fingrar som pillar med läderremmarna...
... och så ett konstigt ljud när hästen började gå, klipp-klopp-klipp-klopp... hoppsan, det är fruset!
 
Okej, det var dags för det igen.
Man har blivit bortskämd med den senaste tidens lagom-väder och mjuk ridbana.
Vad gjorde jag förra vintern när det inte gick att köra race?... Hmm...
 
Hästen visade tydligt att han var missnöjd med underlaget, han som så gärna sätter fart i traven.
Nåja, vi får göra det bästa av situationen.
Efter att ha kollat in de olika hörnen av ridbanan konstaterade jag att kort-korta travövergångar går för sig i mitten. Sen får det bli diverse övningar i skritt på övriga delar av banan.
 
Och nog var hästen med på noterna i alla fall, när han förstod att jag på grund av omständigheterna inte tänkte kräva nån invecklad dressyruppvisning.
Jag försökte få honom att gå lugnt men energiskt, med huvudet ganska sänkt, och utan att "knöla till det".
När han gick rätt (=det kändes rätt för mig och jag trodde det såg rätt ut också) höll jag mig stilla med både sits och skänklar och händer.
 
Han verkade förstå det där.
Och gjorde sitt bästa.
Ibland kunde han ändå inte hålla sig: så fort jag satt lite längre bakåt så ville han sätta fart.
Men så hejdade han sig efter några steg när han mindes: Äsch, det var ju inte så trevligt för fossingarna att köra race idag...
 
Sen vid avskrittningen tog jag snabbt bort sadel och träns och satte grimman på och så gick jag med honom.
Jag hade ju inte precis fått upp värmen av skrittandet i snålblåsten.
Så nu passade vi på och gick raskt.
Ett par gånger travade vi också en bit tillsammans, så länge jag trodde mina fötter hittade säker mark.
Han gillade nog att trava bredvid, utan sadel. Det var roligt :).
Sen avslutade vi med lite "trampa bakbenen under magen", som vanligt, och det börjar gå så bra så!
Så roligt när man jämför med de första gångerna ifjol då jag försökte få honom att gå så, eller att ta skänkelvikning medan jag gick baklänges framför honom. Då var det bara jobbigt och knöligt.
Nu är det bara som vilken superenkel övning som helst. :)
Även om han försöker smita undan ibland och fuska.
Vem skulle inte det om man är lite smart ;).
 
Det är bara att konstatera att vintern är starkt på gång.
Så då väntar vi på snögaloppen då ;) eller våren...
 
Ha en bra fortsättning på veckan! :)
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp