Snöfrustningar och början på travöppna...
Nallebjörnen med liten stjärna i pannan är på gång igen.
Han har nog varit på gång hela tiden, när det gällt terrängturer så är det fullt fräs.
Men det har varit till och från med markarbetet på ridplan.
Vi har gått, vi har stått, vi har snurrat, vi har hurrat.
Det är vänster, det är höger, det är helstopp och det går bakåt.
Rygga här, skänkla där, snusa på foten, vägra gå.
Men de senaste två tre gångerna har det känts annorlunda.
Jag har kanske börjat känna in mer vad nallebjörnen tänker.
Innan jag påstår att vi ska göra si och så.
Vad är han på för humör?
Som ett citat från nätet: Tyglarna är inte till för att styra hästen utan för att känna efter vad han tänker...
Jag tror det ligger nåt i det.
Inte bara det där att man ska ha en plan för jobbet och följa det och se till att hästen gör som man säger.
Nallebjörnen har energi för två om han är på det humöret.
Men han står om nån vägrar lyssna.
Visar man från början att man är beredd att lyssna kan ha stanna tvärt för att visa att man gjort nåt fel men så går han vidare innan man hinner protestera.
Han bara säger till. Vad tror du att du sa? Hade du tänkt på det du sa? Vad betydde det? Hur tror du jag uppfattade det?
Och ofta så får jag inse att jag var för snabb, för hård, för småpetig, för tvetydig, för otydlig, för motstridig...
Och så får man börja om, och plöstligt fungerar det, och han tackar med att köra race som om han aldrig tvekat, aldrig haft svårt att ställa sig, att böja sig, aldrig haft jobbigt med varvbyten, aldrig problem...
Bara roligt.
Bara för att språket stämmer för nån kort sekund, eller nån minut.
Det här är bara så otroligt intressant!
Men nästan så jag inte vågar skriva det, tänk om jag missförstår, gör fel igen, nästa gång?!
Nallebjörnen är bara så bra! :)
Ha det gott i vinterkylan och snörusket!