Äta snö mellan grästuvorna...

...  skulle han prompt när vi gick ute i stora hagen där det var bäst underlag för en barfota häst.
Jag hade ju lite förberett mig på att hålla honom borta från de gröna strån som fanns kvar efter frosten, men det var snöfläckarna jag fick hålla mig borta från för att han skulle hålla sig fokuserad på vad jag sa och inte på att äta snö.
 
Det är obönhörligen vintertid nu.
Inte bara det att klockorna vridits om till vintertid.
Det är pannlampa för att se nåt och snart nog vinterridbyxor som gäller om man inte ska frysa ihjäl.
Det är tjockare ridhandskar och rejäla yllesockor i skorna.
 
Det var bara en dag sedan det lyckade ridpasset i lilla hagen och vi var åter igen i stallet.
Våra stallbesök hade ändrat lite den här veckan så det blev två dagar efter varann.
 
Jag tänkte att min nallebjörn säkert skulle undvika mig i hagen.
Men när han såg att jag kom med grimskaftet så "slet han sig" från höbalen och kom gående raskt emot mig!
Jag blev glad och samtidigt lite fundersam, nej, det kan inte vara så här han menar...
Och mycket riktigt, han kom inte till mig, han gick förbi mig, lagom sakta så jag kunde ha fångat honom, men ändå så tydligt att han vill gå förbi.
Men sen vid grinden stod han och väntade medan jag knäppe fast grimskaftet.
 
Okej, han har säkert nåt annat lurt i tankarna, tänkte jag.
Men han var precis som förr, förutom att han ännu mindre gillade underlaget idag, mera påfruset... Surt!
 
Och när vi sen styrde direkt till lilla hagen och gräsunderlaget där, så märkte jag att han helt klart mindes gårdagens övningar och mina tafatta försök att köra mer på millimeterskontakt än på stort, yvigt och ljudligt...
 
Han var ju så duktig, nallebjörnen! :)
Alltså vi gjorde ju ingenting egentligen, men vid stred inte alls, han försökte göra fina volter, åttor och balanserade hörn, bara jag gjorde min del av jobbet så...
 
Han är så känslig, reagerar på minsta lilla, men om han märker att jag är fem före att bli irriterad så tappar han totalt lusten att göra nåt alls, och bara står.
När jag ska kratsa framhovarna är det precis samma sak.
Han lyfter inte hoven. Och om jag blir irriterad så står han ännu stadigare.
Men om jag säger tydligt åt honom, men "knäpper av" genast för att inte låta honom hinna motreagera på min tydliga order, så kan han enkelt lyfta hoven.
 
Jag måste hålla mina känslor i schack.
Men inte heller fuska och försöka "täcka över" dem, för det genomskådar han och på nolltid har han tagit fram min dåligt gömda ilska och frustration...
Jag måste bara vägra vara irriterad.
Bara...
 
Hmm, man lär sig så länge man har att göra med hästar... :).
 
Allmänt | travare | |
#1 - - Bettinas islandshäst:

En hästs humörbarometer kan man inte lura, det är så jäkla häftigt. Man kan lura sig själv (jag i alla fall), men inte pållelito.

Svar: Exakt... :)!!
Mymind

Upp