Äta snö mellan grästuvorna...

...  skulle han prompt när vi gick ute i stora hagen där det var bäst underlag för en barfota häst.
Jag hade ju lite förberett mig på att hålla honom borta från de gröna strån som fanns kvar efter frosten, men det var snöfläckarna jag fick hålla mig borta från för att han skulle hålla sig fokuserad på vad jag sa och inte på att äta snö.
 
Det är obönhörligen vintertid nu.
Inte bara det att klockorna vridits om till vintertid.
Det är pannlampa för att se nåt och snart nog vinterridbyxor som gäller om man inte ska frysa ihjäl.
Det är tjockare ridhandskar och rejäla yllesockor i skorna.
 
Det var bara en dag sedan det lyckade ridpasset i lilla hagen och vi var åter igen i stallet.
Våra stallbesök hade ändrat lite den här veckan så det blev två dagar efter varann.
 
Jag tänkte att min nallebjörn säkert skulle undvika mig i hagen.
Men när han såg att jag kom med grimskaftet så "slet han sig" från höbalen och kom gående raskt emot mig!
Jag blev glad och samtidigt lite fundersam, nej, det kan inte vara så här han menar...
Och mycket riktigt, han kom inte till mig, han gick förbi mig, lagom sakta så jag kunde ha fångat honom, men ändå så tydligt att han vill gå förbi.
Men sen vid grinden stod han och väntade medan jag knäppe fast grimskaftet.
 
Okej, han har säkert nåt annat lurt i tankarna, tänkte jag.
Men han var precis som förr, förutom att han ännu mindre gillade underlaget idag, mera påfruset... Surt!
 
Och när vi sen styrde direkt till lilla hagen och gräsunderlaget där, så märkte jag att han helt klart mindes gårdagens övningar och mina tafatta försök att köra mer på millimeterskontakt än på stort, yvigt och ljudligt...
 
Han var ju så duktig, nallebjörnen! :)
Alltså vi gjorde ju ingenting egentligen, men vid stred inte alls, han försökte göra fina volter, åttor och balanserade hörn, bara jag gjorde min del av jobbet så...
 
Han är så känslig, reagerar på minsta lilla, men om han märker att jag är fem före att bli irriterad så tappar han totalt lusten att göra nåt alls, och bara står.
När jag ska kratsa framhovarna är det precis samma sak.
Han lyfter inte hoven. Och om jag blir irriterad så står han ännu stadigare.
Men om jag säger tydligt åt honom, men "knäpper av" genast för att inte låta honom hinna motreagera på min tydliga order, så kan han enkelt lyfta hoven.
 
Jag måste hålla mina känslor i schack.
Men inte heller fuska och försöka "täcka över" dem, för det genomskådar han och på nolltid har han tagit fram min dåligt gömda ilska och frustration...
Jag måste bara vägra vara irriterad.
Bara...
 
Hmm, man lär sig så länge man har att göra med hästar... :).
 
Allmänt | travare | | En kommentar |

Nästa utmaning: stenfrusen ridplan!

 ...  det var man inte beredd på.
Och hästarna som inte fått vinterskor än!
Men säkert bättre att de inte har skor alls nu, än att de skulle ha sommarskor.
Några dagar till så ska de få vinterskor, och tills dess har det faktiskt utlovats plusgrader.
 
Men utmaningen med frusen ridplan fick man alltså ta som den var.
Efter ett par varv i skritt konstaterade jag att det inte är någon vits och så styrde jag in nallebjörnen i den lilla hagen i stället. Där syntes åtminstone gräs i halva hagen.
 
Nallebjörnen förstod inte först varför han skulle in i hagen.
Men när han kände gräsunderlaget så tror jag han rätt snart förstod och då gick han mycket mera avslappnat.
 
Jag utgick från att nallebjörnen, som inte brukar ha tålamod alls att gå runt på en ridplan ute i fyrkantspåret eller på en fin volt eller en diagonal eller tvärs över på en rak linje, att han skulle strejka rätt snabbt när jag började söka mig till nåt som kunde föreställa fyrkantspår och gjorde en volt på det slätaste stället och utökade volten till en åtta eftersom det faktiskt fanns lite utrymme till just där.
Men han strejkade inte. Inte en endaste gång!
Han frågade nog ett par gånger om jag faktiskt menar...?
Men när jag sa Ja, det menar jag, så accepterade han det!
 
Jag blev helt förstummad över hans vilja att samarbeta!
Så glad, och samtidigt så rädd att förstöra det med lite för mycket tygeltag, lite för slarvigt tygeltag, lite för obestämbara skänklar, lite för överdrivet medföljande i sitsen...
Och han sade nog tydligt ett par gånger: nu vispar du med tyglarna igen, ska jag till höger eller vänster?
Och: Kan du sitta stilla där på ryggen, jag förstår inte vad du menar med ditt gungande hit och dit?
 
Och jag, samtidigt som jag försökte vara så avslappnad som möjligt, försökte vara mjuk i händerna, ändra positionen bara någon centimeter i stället för en halv meter när jag ville hästen nåt.
Jag försökte sitta mitt över. Men när jag märkte att han var på väg att falla in i hörnet så försökte jag räta upp mig, skicka de där viktklossarna hitåt och ditåt i kroppen för att fixa den rätta balansen...
 
... och ibland lyckades det riktigt bra! :)
Ibland sket det sig totalt och jag nästan hörde honom sucka.
 
Jag höll inte på så länge. Och när jag tänkte avsluta så sökte jag snabbt efter en enkel övning som jag skulle kunna berömma honom massor för och sen snabbt avsluta ridpasset.
 
Han var så duktig! Jag är helt mållös...
Att en sån stor buse vill försöka samarbeta fast han hur lätt som helst skulle kunna ta över kommandot.
Alltid lika roligt. Alltid lika fascinerande. Alltid lika utmanande... att inte missbruka förtroendet...
 
Och jo, bilden är gammal men aktuell: han gäspade massor på slutet :)!
 
Ha det gott i minusgraderna!
 
Allmänt | | En kommentar |

Gammal är äldst, har man varit med förr så...


... kan man det mesta.
Tänkte den gamle i flocken, den självskrivne ledaren, fnorkade oroligt något om att det inte hör till vanligheterna numera att ledaren sätts fast i grimma i lösdriften. Man måste ju hålla koll på flocken, ju! Och var är halva flocken? Smet iväg bara sådär så jag knappt märkte det! Fnork!
 
Den gamle var märkbart orolig.
Han trippade hit och dit när jag skulle borsta honom.
Och genast den söta tjejen rörde sig en millimeter, hon som var allt han för tillfället hade kvar av sin flock, så flåsade han, trippade, dansade, vad händer, vart går du?
 
Man såg att nerverna spelade under hans päls vid bogen.
Jag försökte andas extra lugnt, massera med lugna rörelser just där, mjukt, mjukt, tellington heter det kanske?
Men oj, vad han stod på tårna.
 
Jag tog tid på mig att borsta honom, han hade lite av sommarpälsen kvar, speciellt under magen där han var så känslig.
Han trippade ännu mer.
Men jag gav mig inte. Här skulle borstas från pannlugg till svansspets.
 
Småningom gav det resultat, han började stå lite lugnare. 
Eftersom jag visste att de två som for i terräng (bland annat "min" egentliga häst) nog skulle vara ute ett bra tag till och ta tillvara alla galoppsträckor de bara hittade, så tog jag med mig den gamle ut på plan där travbommar fanns utplacerade på ena sidan och galoppbommar på andra.
 
Vi gick som vi brukade "förr i tiden" när han var "min" häst.
Lite lugnt och avslappnat, lite snabbare (han hade ju överlag en riktig energisk skritt oberoende), lite volter, lite böjningar och krumelurer.
 
Det var helt underbart att vara ute på promenad med en så lyssnande och närvarande häst :).
Genast jag stannade stod han blickstilla. Genast jag visade aning till höger så blev det höger. Genast jag ökade takten en aning så var han precis vid min sida, aldrig efter.
 
Vi gick lugnt över bommarna men sen kom jag ihåg hur vi brukade springa/trava över bommar och runt plan och han kändes som en femåring trots sina tjugo år...
Och så sa jag, ska vi ta de där bommarna i farten? Och han sa, visst, som förr, vad skulle vi annars göra med dem?
 
Och jag sprang och han travade luftigt och lyfte sina gamla hovar så fint med studs.
Vi sprang inte långa sträckor, vi är ju båda gamla ;), men vi tog några härliga spurter, och han var så med!
 
Det kändes så bra.
Speciellt efter alla funderingar jag haft över varför den andra hästen gör si och gör så fast jag säger att han ska göra på ett annat sätt.
Nu var det bara, visst, vi kör!
 
Jag tror jag behövde den här enkla stunden med en häst som förstår mig och en häst som jag förstår.
Nästa gång blir det antagligen en ny utmaning igen med den andra, nallebjörnen...
 
Horsesinmind, alltså... Ha det gott!
 
 
Allmänt | | En kommentar |
Upp