En femtiplussares be(n)traktelser...


... kunde jag skriva om här.
Bilden har jag använt förr, för länge sen, när jag också be(n)traktade.
 
Det där med att sitta ner rätt och avslappnat i sadeln är en konst, speciellt om man är känslig för minsta "vinddrag" av humörsvängning (egen eller hästens). Dessutom har man tyglar i händerna som man oftast försöker ge impulser med, till hästen så den ska veta vad man vill.
Armarna borde hänga lösa från resten av kroppen så att inte benen spänner sig när armarna gör sitt jobb.
 
Och benen borde också vara uppdelade i två delar var (!) för att armarna ska kunna jobba fritt och avslappnat medan underskänkeln visar vägen åt hästen och motsatta överskänkeln öppnar så att hästen kan lyda enkelt och inte behöver fundera varför hon säger en sak med en sida och stänger dörren helt på andra sidan...
 
Hänger ni med? :)
 
Och så har man ett fem (?) kilos huvud som gungar på toppen av allt detta och medan man sneglar på vänster ben om det är en geting eller bara en broms som biter där så uppfattar hästen det som att nu ska vi svänga här!
 
Intressant det här! :)
 
Och mitt i den fina traven hörs ett väldigt muller från skyn och man tittar snabbt upp för att kolla om ett flygplan störtar eller om det bara är det vanliga eftermiddagsplanet som låter lite konstigt och mitt i allt har hela balansen störts och hästen stannar mitt i travsteget, du sa ju med ditt huvud (din vikt) att jag skulle stanna just där!
 
Vilken röra!
 
Och vad har det här med bilden att göra?
Jo, jag kommer tillbaka till mina egna be(n)traktelser gång på gång.
Jag, med mitt sittjobb dagtid, behöver tänka på att använda musklerna rätt när jag går (och står) för att jag inte ska förstöra det för mig när jag ska balansera mig själv på hästryggen.
 
Om jag, som det tyvärr faller sig naturligt, går lite framåtlutad eller tittar snett neråt, så får jag visserligen en viss hjälp i farten framåt (jag är ju kanske stressad), men benen tar stryk i längden tror jag, tycker jag mig ha märkt.
 
Men om jag lyckas balansera upp mig själv (de lila figurerna med gult hår), speciellt när jag går nerför i trappor, så jag utnyttjar jordens dragningskraft, alltså har en tydlig mittpunkt där jag är balanserad, så sparar det på musklerna och kanske lederna.
 
Det var ju visst så att man ska sitta på hästryggen så att, om man tar bort hästen under sig så står man ändå stadigt kvar på marken, man har inte tagit hästen till hjälp för att ha balans. Och då har hästen mera frihet att röra sig på bästa möjliga sätt.
 
Sen är det en utmaning, om man har en häst som ständigt ändrar tempo, både i skritt men framför allt i trav, att själv justera balansen därefter så man inte stör hästen.
Eller var det så att man har så ojämn balans, framför allt i traven, så hästen ständigt måste ändra tempo för att bibehålla hela ekipagets balans... Snäll och samarbetsvillig som hästen ju är...
 
Där hade jag visst nåt att tänka på... :)
 
Ha det bra, hör ni, och ha tålamod med er själva och djuren! :)
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Jag hör inte vad du säger!...


... ropade jag visst några gånger till det andra ekipaget på ridbanan.
Sexton sekundmeter, troligen mer i vindbyarna, gjorde sitt till att man hade ett ständigt brus i öronen, grus i ögonen och munnen, och hade svårt att uppfatta om det gick snabbt i traven eller normalt.
Det fläktade som om man susade fram, men det kan hända att traven till och med var långsammare än vanligt.
 
Men solen sken nästan hela tiden, och det var lagom varmt, så egentligen var det inget att klaga på.
 
(Jag vet, bilden är gammal, egentligen en vårbild mer än en höstbild, för det är ju i alla fall grönt och vackert på marken runt ridbanan, men jag har inte fått fixat nya bilder, än...).
 
Vi blev fotade också, med grus i ögonen, och piskande svansar...
Det såg ut som om hästarna piskade med svansarna, men det var nog ganska mycket blåsten som svepte till dem, och så var det de där pyttesmå knotten som irriterade hästarna alltemellanåt, de tycktes inte blåsa bort riktigt effektivt. 
 
Det är nog väldigt intressant att se sig själv på bild. I det här sammanhanget. (Inte på vanliga foton med bara människor och kläder och ansikten och sånt.)
Hur har jag inneraxel så där? Varför har jag ytterskänkeln där? Stiger hästen under sig, eller snubblar han?
Varför har jag händerna så högt? Försökte jag alls böja hästen där eller tog jag en paus i allting?
 
Sen att se en video på ett halvt varv jämn och fin (hästen) någorlunda balanserad (jag) trav på en stor volt utan några konstigheter... det blir man lite glad av. Trots att man ser massor som man borde tänka på nästa gång...
 
Intressant.
Och alltid lär man sig mer.
Om hästen, om sig själv, om omständigheterna som gör att hästen gör annorlunda idag än i går...
Ha det gott, hör ni! :)
 
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp