Stubbåkerns hörn kom för snabbt på...
... konstaterade hästen och svängde lite för tvärt...
Ryttaren ropade åt sin stallkompis några meter bort "nu far e" och så dunsade hon i marken...
Huh.
Hästen var förvånad.
Vad hände?
Vems var felet?
Jag borde ha lyssnat på hästen i ett tidigare skede när han sa att nåt inte stämde med vår kommunikation.
Han lyckades inte säga åt mig vad han tänkte.
Han försökte nog, inser jag nu, men jag förstod inte.
Så blev han ivrig där på åkern och jag sa, visst, vill du springa så får du, men när jag inte hittade hans rytm innan hörnet så hölls jag inte på heller när han svängde.
Den här gången blev jag bara mörbultad.
Men visst fick jag skrämselhicka innan jag började röra på mig där på marken.
Hur mycket kunde jag röra mig.
Var känns det mest.
Vilken väg ska jag röra mig för att inte göra nåt tokigt ifall...
Jag satt upp i sadeln igen efter ett par minuter.
Men inte på åkern, vi hade gått tillbaka till ridplanen, och där tog vi bara ett varv i skritt med ledare, eftersom jag visste att kroppens reaktion kan vara fördröjd och märkas tydligt om en stund. Och då ska jag inte sitta i sadeln utan hållas på marken.
Men allt verkade ok.
Bara mörbultad.
Idag jobbade jag med samma häst från marken.
Jag kände jag måste försöka förstå honom lite bättre nu innan jag sätter mig i sadeln igen.
Det finns så mycket att tänka på, att försöka förstå, att missförstå, att missa...
Men man lär sig hela tiden.
Det är tur det.
Om man sen minns tillräckligt av det man lärt sig är en annan sak.
Hösten är här, med stubbåkrar och älgflugor.
Ha det gott! :)