Stallmöte med katten...

 ... när ingen annan är i närheten.
Katten är där när man minst anar det.
När ryttaren minst anar det, alltså.
Hästarna anar nog. Det ser man på dem. De sneglar än inåt något mörkt hörn bakom någon höbal, eller uppåt takbjälkarna där katten balanserar hur lätt som helst för att få överblick över stallet och eventuella smådjur att jaga.
 
De har säkert sina diskussioner när människorna dragit sig tillbaka för kvällen, eller inte ännu orkat ur den varma sängen.
 
Jag såg dig nog i diket igår när jag och min människa var på åkern och tränade. Vad gjorde du där?
 
Tja, jag hade fått korn på en liten... nåt... och jag tänkte om jag skulle få mig en munsbit, men den rackarn blev rädd när du kom dundrande förbi och jag blev distraherad så det blev inget...
 
Vadå, dundrande, jag travade ju i en öppna, såg du väl!
 
Öppna eller sluta, vad spelar det för roll när jag fick sluta jaga bara för att dina klumpiga hovar inte kan smyga...
 
Hördu, jag ska säga att jag visst kan smyga, men serdu jag lyssnar till vad min människa säger att jag ska göra... Och hon sa inte att jag skulle...
 
Okej, okej, jag vet, du kan smyga, du kan trippa fint, du kan vara koncentrerad, jag har nog ögon i nacken... men det skulle ha varit trevligt med den där extra munsbiten...
 
Förlåt, då, om det var mitt fel. Kanske du vill ha lite av mitt hö, det är jättegott, och du ligger ju ändå mitt i det...
 
Nej tack, men snällt av dig att bjuda, jag ska nog gå och se om de släpper in mig, jag hörde de talade om fisk idag så kanske jag får lite...
 
Ja, säkert, de brukar inte knussla med maten, åt oss hovbenta heller. Vi syns sen!
 
Okej, chau, jag menar, mjau!
 
Allmänt | | Kommentera |

Paddock är det inte...

 ... för den är inte inhägnad.
Bara lite diken på tre sidor, sen ett hus och så körvägen ut till landsvägen.
Men bra underlag nu. :)
 
Så det känns som öppen terräng, är ju det också, även om man håller sig till åkerplätten trots att alla diken runtom inte är stora och absolut inte svåra att ta sig över...
 
När vi ledde in hästarna på åkern var det nog hinder där, inte bara bommar. Det var nåt kryss och nån högre kavaletti när bommarna var upphöjda med hjälp av de färggranna kanistrarna. De blåa är egentligen större melass/regntunnor så där kunde krysset bli ännu högre. Men vi tog ner bommarna eftersom "min" häst inte egentligen fick hoppa alls.
 
Han börjar bli till åren och har väl haft nån svaghet i nåt ben som kunde ge sig till känna om det blev för mycket hopp. Och dessutom är han så framåt och glad i arbete så han skulle bli helt galen om han såg att man styrde honom mot ett hinder även om det bara var 20 cm högt.
Sötnos! 
 
Han har en travarbakgrund och en otrolig framåtanda, så första gången jag satt på honom var jag nog lite rädd att inte klara farten och de stora rörelserna. Men samtidigt märkte jag genast hur otroligt lyssnande han är, så det finns ingen orsak att vara rädd att inte få stopp på honom. Bara man själv vill...
 
Det är ju det. Helst skulle jag låta honom springa i den fart han vill, åtminstone ibland, men då finns en liten risk där på stubbåkern att han snubblar och min balans kanske stör honom såpass att han inte fixar det... Man vill ju inte att han ska få nån skada.
 
Utmaningen alltså: att försöka få honom att aktivera bakbenen mer, så han får mera bärighet.
Jag skulle verkligen behöva googla på det där med att bygga upp, eller åtminstone behålla, ryggmusklerna i skick.
Hästens framför allt.
Mina också, men det jobbar jag på.
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Fortsätter att öva andning...


... speciellt med hästar som man ofta rusar förbi, som kanske är "sjuklediga", men också med hästar som alltid får ställa upp, som är lätta att tränsa och sadla, och omtyckta...
 
Det här gäller ju när jag besöker nåt stall då, med flera hästar.
 
Som t.ex. ikväll.
Jag agerade chaufför och skulle vänta tills passageraren var klar att åka hem.
Eftersom jag visste att ridskolan inte hade ordinarie lektioner just den här kvällen så var jag lite tveksam om jag skulle ta på mig stallskläder eller inte.
Men eftersom jag hade haft värk i kroppen hela dagen så tänkte jag att det är bäst att blanda bort det med så mycket häst som bara är möjligt och också stallsjobb om det bara finns nåt.
 
Jag hade tur.
Genast jag kom in genom stallsdörren fick jag vända om...
... för att hämta in en häst som skulle tränas. Jag fick hjälpa till med diverse smått, ryktning, utrustning osv.
Jag fick upp värmen. Det är ju ändå så pass kallt att klippta hästar har täcken på utomhus.
Och oj, vad täckena kan vara tunga!
 
Sen fick jag ett tips att jag ju kunde borsta av hästarna... de var ju bara en egentligen av de nio som redan blivit putsade...
 
Så jag gick från box till box, helt utan stress, frågade hästen om jag fick komma in, om jag fick borsta, om jag bara skulle klia lite nånstans...
Jag tycker ju om att "låtsas vara effektiv", har snabba rörelser ofta.
Men nu koncentrerade jag mig på att vara lugn, andas lugnt, inte låta deras slängande med huvudet få mig att bli orolig och hastig...
 
Det var lärorikt.
Men svårt, måste jag säga.
 
Och så på slutet skulle jag hälsa på en gammal surpuppa till häst som bodde i stallet bredvid.
Hon som har öronen så strukna bakåt att det är svårt att få bort grimman eller tränset, öronen har låst fast det :)!
Eftersom hon visade en aning positivitet trots öronen, så stod jag där vid boxgallret (en privat häst som jag inte iddes gå in till i boxen eftersom ägaren inte var där eller hade gett mig lov) och pratade med henne. Hon kom och snusade på mig. Och låtsades bli arg. Sen lade jag handen vid gallret, som för att vilja klia henne. Och då märkte jag att hon sakta sakta (så jag inte skulle märka det) kom närmare med huvudet och placerade det så att jag skulle klia på visst ställe.
 
Vi stod åtminstone tio minuter så. Och bara småkliade, småpratade och andades.
 
Den där sortens andning mår jag bra av... :).
(och ursäkta att det bara är en gammal bild, verkar vara svårt att hinna rita nya, men det kommer väl nog småningom...)
 
Allmänt | | En kommentar |
Upp