Respekt...


... för andra människor...
... talas det om i mitt fb-flöde idag...
 
I går kväll efter stallturen märkte jag en ny känsla jag hade inom mig.
En ny känsla just gällande den här speciella individen.
Respekt.
För en häst.
Inte på grund av att han är stor stark och stilig.
I första hand.
Men respekt för att han, som är så stor, stark och stilig, kan stå så stilla och bara njuta av att bli masserad på en liten punkt i pannan på höger sida nära örat.
Trots att allt möjligt händer runtom.
Så står han där med huvudet i princip i min famn och bara suckar tyst efter ridpasset.
Det var ju inget tungt ridpass.
Vi hade haft en ridpaus på en dryg vecka och jag ville bara känna av i vilket skick tjugoåringen är... :).
Och han var glad och framåt och tjänstvillig.
Även om han också tydligt visade när han tyckte det blev för jobbigt.
 
Ett huvud i famnen.
Ingen oro, inget nafs, bara... ro.
 
Respekt.
Jag hittade inget annat ord för det jag kände.
Vet inte om det är konstigt och ovanligt.
Men så kändes det.
:)
 
Ha en bra dag, hör ni!
 
Allmänt | | Kommentera |

Överskänkel som en boaorm...


... är inte bra, ni ser väl hur hästen får svårt att andas och går spänt som bara den trots den fina höstliga omgivningen och den friska luften...
 
Skämt åsido.
Det där med boaormsöverskänkel är något jag felar på gång efter annan.
Nu minns jag inte vem som använde den här bilden.
Det kan ha varit på en föreläsning med en akademisk ridinstruktör / hästmassör/terapist whatever från Tyskland.
Eller så kan det ha varit på centrerad riding -kursen, för CRns grundare Sally Swift hade ju nog en hel massa härliga bilder i sitt språk då det gällde att förklara känslor, händelser, skeenden och reaktioner i kroppen, både ryttarens och hästens.
 
När jag försöker få hästen att göra nåt speciellt är det som om knäna inte förstår att hästen måste känna sig fri att göra det jag ber om. Jag borde kunna koppla bort benen/skänklarna från resten av kroppen.
Ibland talade Sally Swift om att föreställa sig att man inte hade nåt nedanför knäna. I det här fallet till och med nedanför höftena. Men sen skulle förstås fötterna finnas där, underskänklarna, och ge den order som behövdes...
 
En fri häst jobbar alltid bättre än en instängd/låst häst.
Så är det säkert.
Jag funkar likadant.
Bättre att jag får göra saker frivilligt, om jag vet att de ska göras, även om de är tråkiga, än att nån tvingar mig till det.
 
Mer samarbete.
Det strävar man till... så långt det bara går... och på olika sätt i olika situationer...
Misslyckas gör man ofta, men det går att söka nya vägar, nya tänkesätt...
 
Ha en bra dag, hörni! :)
 
Allmänt | | Kommentera |

En känslig häst och en känslig ryttare...


... eller vice versa...
 
Jag läser regelbundet en trevlig blogg om en ryttare och hennes häst (https://bettinasislandshast.blogspot.com/) där hon ofta skriver just om diskussionerna med sin häst.
Han svarar ju inte med ord, men de ord hon "ger" honom är nog väldigt trovärdiga, oftast.
När jag läste hennes senaste inlägg kom jag ihåg en sak jag var med om i somras när åskan mullrade och blixtarna sprakade ovanför stallet. (Kanske jag har berättat om det förut men ni får kommentera i så fall och påpeka det :)... är man i min ålder så är det ibland svårt att minnas...)
 
Det var en helt vanlig "stallskväll" och vi hade tagit in hästarna under tak för att ställa iordning dem för den vanligt ridstunden på banan utanför. Vi hade nog märkt att det drog ihop sig till åska men borsta kunde vi ju alltid...
 
Men plötsligt var åskan precis ovanför oss. Det dundrade och smällde.
Min häst blev helt hysterisk. Hoppade hit och dit och jag var orolig att han skulle slita sig eller skada sig.
Den andra hästen var helt lugn.
En tredje häst som var kvar ute i hagen verkade det inte heller gå nån nöd på.
 
Tanken slog ju mig nog att jag, som ända sedan liten varit väldigt rädd för åskväder, påverkade hästen på nåt sätt.
Men jag visade inget utåt.
När ägaren kom ut till stallet för att se att allt var ok när det smällde och dundrade så väldigt så märkte hon inget heller på mig. Men hästen var helt nipprig.
Ägaren förstod inte, förrän jag sa att kanske det är min rädsla han lever ut, känner av, påverkas av, inte förstår sig på...
 
Det hjälpte inte att jag låtsades. Hästen kunde jag inte lura även om människorna runtom kunde luras.
 
En annan tanke ploppade upp efter det där. Jag har ju läst om terapihästar. Att det krävs en hel del av dem.
Att de måste testas noga. Och att de måste tränas. De måste känna sig helt trygga med sin ägare i alla lägen.
Nu förstår jag en liten del av det här.
För att en häst som kan vara så känslig ska kunna möta personer med olika rädslor, ilska, osäkerheter, besynnerliga känslor... krävs en hel del.
 
Efter det här fick jag på nåt sätt ett djupare förhållande till "min" häst, och till hästar överlag.
Jag försöker ännu mera vara lugn i närheten, och försöker läsa av deras sinnesstämning på ett helt annat sätt.
 
Det här var nu bara en tanke som kom, när jag läste bloggen jag nämnde :)
Väl värd att ta sig en titt på!
 
Ha det gott!
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp