Gammal är äldst, har man varit med förr så...


... kan man det mesta.
Tänkte den gamle i flocken, den självskrivne ledaren, fnorkade oroligt något om att det inte hör till vanligheterna numera att ledaren sätts fast i grimma i lösdriften. Man måste ju hålla koll på flocken, ju! Och var är halva flocken? Smet iväg bara sådär så jag knappt märkte det! Fnork!
 
Den gamle var märkbart orolig.
Han trippade hit och dit när jag skulle borsta honom.
Och genast den söta tjejen rörde sig en millimeter, hon som var allt han för tillfället hade kvar av sin flock, så flåsade han, trippade, dansade, vad händer, vart går du?
 
Man såg att nerverna spelade under hans päls vid bogen.
Jag försökte andas extra lugnt, massera med lugna rörelser just där, mjukt, mjukt, tellington heter det kanske?
Men oj, vad han stod på tårna.
 
Jag tog tid på mig att borsta honom, han hade lite av sommarpälsen kvar, speciellt under magen där han var så känslig.
Han trippade ännu mer.
Men jag gav mig inte. Här skulle borstas från pannlugg till svansspets.
 
Småningom gav det resultat, han började stå lite lugnare. 
Eftersom jag visste att de två som for i terräng (bland annat "min" egentliga häst) nog skulle vara ute ett bra tag till och ta tillvara alla galoppsträckor de bara hittade, så tog jag med mig den gamle ut på plan där travbommar fanns utplacerade på ena sidan och galoppbommar på andra.
 
Vi gick som vi brukade "förr i tiden" när han var "min" häst.
Lite lugnt och avslappnat, lite snabbare (han hade ju överlag en riktig energisk skritt oberoende), lite volter, lite böjningar och krumelurer.
 
Det var helt underbart att vara ute på promenad med en så lyssnande och närvarande häst :).
Genast jag stannade stod han blickstilla. Genast jag visade aning till höger så blev det höger. Genast jag ökade takten en aning så var han precis vid min sida, aldrig efter.
 
Vi gick lugnt över bommarna men sen kom jag ihåg hur vi brukade springa/trava över bommar och runt plan och han kändes som en femåring trots sina tjugo år...
Och så sa jag, ska vi ta de där bommarna i farten? Och han sa, visst, som förr, vad skulle vi annars göra med dem?
 
Och jag sprang och han travade luftigt och lyfte sina gamla hovar så fint med studs.
Vi sprang inte långa sträckor, vi är ju båda gamla ;), men vi tog några härliga spurter, och han var så med!
 
Det kändes så bra.
Speciellt efter alla funderingar jag haft över varför den andra hästen gör si och gör så fast jag säger att han ska göra på ett annat sätt.
Nu var det bara, visst, vi kör!
 
Jag tror jag behövde den här enkla stunden med en häst som förstår mig och en häst som jag förstår.
Nästa gång blir det antagligen en ny utmaning igen med den andra, nallebjörnen...
 
Horsesinmind, alltså... Ha det gott!
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Sitt som en drottning i sadeln!


... sade jag åt mig själv när hästen började skritta med sikte på bortre sidan av ridbanan.
Rak, rask, stolt (åh, vilken fin springare jag har!), värdig (fattas bara drottningvinkningen med en hand) men avslappnad.
Var lätt och följsam... fortsatte jag det peppande tänkandet till mig själv.
Idag ska han väl inte få för sig att strejka...
 
Det var ju alltså nallebjörnen. Lika söt som alltid. Lika envis som alltid. Lika överraskande snäll och medgörlig som alltid - ibland, menar jag :).
 
Tankens kraft är stor.
Jag märkte att jag rätade på mig.
Så där "centrerad ridning -aktigt" som grundaren Sally Swift illustrerade det, som om man lyfter sig själv i håret.
Händerna/armarna skulle vara som "brandslangar" som sprutade vatten (energi) ut till hästens mun, så han skulle skritta energiskt med en lätt kontakt.
 
Tidvis gick det riktigt bra.
Men man glömmer så lätt.
En traktor med ovanligt skramlig kärra åker förbi på vägen och man blir lite fundersam på vad de andra hästarna i hagen plötsligt ser för intressant - skrämmande? - i skogsbrynet.
Och så har man glömt vad man tänkte och vad man ämnade göra.
 
Men det går att börja om.
Vilken tur det!
Men det knepiga kan vara att låta hästen också få den tid det tar för att börja om.
Efter mycket konstiga krumelurer och oplanerade snurrar inklusive strejker så tänkte jag att jag måste hitta nåt positivt att sluta med, nåt jag kan berömma honom mycket för, och sen ska jag snabbt ha förstånd att avsluta mitt i den positiva känslan, inte försöka för mycket...
 
Nånstans ifrån kom en tanke att sitta, inte med den sköldpaddsnacke jag har tack vare allt sittande jobb och datorstirrande, utan med en lätt böjning i nacken, lite som att den första nackkotan ska vara den högsta punkten, nåja, det är inte möjligt för en människa, men tanken att motverka sköldpaddsnacken fick mig att räta på mig lite snett uppåt bakåt med blicken mot marken ca fem meter rakt framför hästen. Alltså en aning nedåt men inte mycket.
 
Vet inte om det var en tillfällighet, men plötsligt går hästen med kraftiga bakben så att ryggen gungar tydligt och mina höfter höjs höger vänster höger vänster raskt i vägvinnande skritt.
Det var bara några steg men det kändes tillräckligt superpositivt för att jag skulle berömma massor och när jag andades ut och han stannade så hoppade jag av.
Duktig häst! :)
 
Sen longerade jag honom efteråt för vi hade ju inte jobbat fram nåt flås alls.
Och han sprang så gärna så det var riktigt glädje i andra ändan av longerlinan :).
 
Jag hoppas verkligen att de här små pusselbitarna en dag ska passa ihop så vi får en fungerande helhet.
Att han förstår vad jag menar. Att jag förstår vad han menar.
Att vi kan ha roligt medan vi tränar för att må bra.
Att jag ska våga sitta på när han sen sätter fart...
 
Livet är ett ständigt lärande...
Ha det gott!
 
 
Allmänt | | En kommentar |

Jean Luc Cornille lär ha sagt...


... något om att ryttarens händer är inte till för att kontrollera hästen utan för att "känna av" hästens tankar.
 
Låter väl fint va?
Och så enkelt. Eller avancerat. Kanske rentav omöjligt.
Hur man nu ser på saken.
 
Men det är faktiskt en sak som jag nu idag och de senaste stallturerna tänkt på.
 
Eftersom den gulliga envisa burdusa charmiga nallebjörn till häst jag har att göra med ett par gånger i veckan, har varit så protesterande, ibland rentav strejkande.
Fast jag vet att han har hur mycket energi som helst.
Det finns ingen hejd på honom när nån annan rider honom, speciellt i terräng.
Och så när jag sätter mig i sadeln så blir det så tveksamt...
 
Har han i minnet den gången jag flög av honom i galoppen?
Blev det nåt obehagligt för honom?
Eller är han bara så känslig för mina balansproblem, otydliga tygelhjälper, onödigt petiga skänklar?
 
Jag har satt mig den på att försöka förstå honom.
Det går sakta framåt :).
Han strejkar inte längre.
Bara hotar om det.
Och ger mig en chans att försöka förstå vad han tänker, vad han vill, vad jag gör fel, vad jag borde säga tydligare.
 
Idag försökte jag alltså hitta den där känslan/kontakten till hans mun.
Vill han ha mer frihet?
Eller vill han ha stöd?
 
Ett par gånger kände jag att han hade energi för mer än skritt, och han liksom sökte kontakt.
Jag kortade upp tyglarna en aning och försökte samtidigt vara extremt "avkännande". Var det faktiskt det här han ville?
Och tydligen var det så. Han satte av i trav när han fick stöd :).
 
Den där nallebjörnen lär mig så otroligt mycket som jag borde ha vetat för länge sen.
Jag har hört allt det här. Jag kan rida. Jag kan vara mjuk.
Men ändå: Jag har inte kunnat få fötter, händer, sits och känsla så att det skulle bli rätt.
De flesta hästar jag ridit på har fungerat bra hur som helst.
Men den här busen har tydligen gett sig den på att lära mig mer.
 
Jag får tacka och ta emot.
Så mycket nytt och ändå så gammalt.
 
Ska skriva mer när jag hittar ord som passar.
Och jo, jag vet bilden är gammal, men av någon anledning ville inte programmet ta in mer bilder som jag ritat.
Vet inte om det är min dator som är för gammal och upptagen så det inte finns rum för nytt eller ...
 
Hur som helst, stallturerna fortsätter, även om texten här är lite gles.
Ha det gott i höstkylan... ähum... höstvärmen, menar jag... :).
 
 
Allmänt | | En kommentar |
Upp