Att få andas med hästar...


... är en förmån.
Det förutsätter att man har några minuter tid, helt utan stress, och lyckas vara bara här och nu just den stunden.
 
För någon dag sedan hade jag ett par timmar "löstid" medan jag väntade på en passagerare, och eftersom jag visste om det på förhand så tog jag på mig stallskläderna.
Jag for till stallet och kollade lektionslistan (=vilka hästar som är i farten den kvällen). Sen gick jag genom hela stallsgången till bortre änden och började i sista boxen.
 
Jag frågade hästen om jag fick komma in. Okej, då, va svaret :). Med ett litet förbehåll, men jag bestämmer vad som ska göras. Okej då, sa jag, och gick in.
Hon är en sån som inte är extremt social, men just den här dagen ville hon bli kliad i pannan, sådär försiktigt, och inte för nära öronen. Vi stod en stund och jag koncentrerade mig på lugn andning, djupt och långsamt.
 
Det går ju inte att fejka sånt, då blir man bara hemskt andfådd, så jag fick jobba på det :).
Men vi stod så en stund, och hon var nöjd.
Jag såg att hon rullat sig i spånet så jag kollade vad hon skulle säga om en liten genomborstning.
Okej då, var svaret, men inte under magen, för jag är kittlig. Okej då, sa jag, och gjorde en liten putsning.
 
Ganska snart visade hon tecken på irritation, hon sneglade mot fönstret och jag visste hon helst stod där för sig själv, så jag avslutade långsamt och sa hej då. Hon tackade och gick till sitt favorithörn.
 
Sen gick jag in till en annan tjej som stått med baken vänd mot boxdörren när jag gick förbi.
Får jag komma in, frågade jag. Hon vinklade först ett öra mot mig, och vände sen sakta om och kom fram till dörren.
Jag tog det som en invit och gick in.
 
Efter att vi hälsat så hon hade chans att kanske minnas vem jag var, så började jag sakta massera hennes mankam och hals, lite mer, och ännu lite mer.
Hennes söta öron var positiva och jag fick massera dem också.
Mitt i allt gosande märkte jag att hon lade sitt huvud under min arm, och jag blev helt varm och nervös, hur ska jag göra för att inte störa det här vänskapliga ögonblicket. :)
Jag fick verkligen koncentrera mig på att andas lugnt och regelbundet och inte göra nånting förhastat.
Inte nånting alls, egentligen, bara vara där och då.
 
Idag har jag läst om vetenskapliga studier på hur människans andning påverkar hästens, och hur människan alltså kan påverka en hästs välbefinnande bara genom att andas...
Inte konstigt att hästkontakt ofta är terapi...
Eller djurkontakt överlag...
Man får lära sig att andas...
 
Allmänt | | En kommentar |

Det kändes som iskristaller...


... i ansiktet. Ibland knastrade det till och med mellan tänderna...
 
Det berodde ju på att jag nästan hela tiden hade ett fånigt grin i ansiktet så snökristallerna slapp in i munnen. 
Jag var bara så glad över den pigga och trevliga hästen som ibland lade huvudet på sned när det riktigt piskade rakt framifrån, men som inte på nåt sätt visade att han ville sluta springa.
Ett tecken visade han ibland, det var att försöka slippa göra öppna i höger varv när vi just var i det hörnet där vi hade snöpisket rakt i ansiktet. Men det gick nog att övertala honom där också. Och glad var han ändå :).
 
När jag nån gång tittade ner på min jacka såg jag bara ett fastklistrat snöpansar frampå som jag fick skrapa bort snöklimp för snöklimp. Hjälmen var vit, pannlampan som jag hade på hjälmen var helt igenkladdad med vit härlig snö...
 
Och underlaget var faktiskt perfekt.
 
Och hästarna jobbade.
 
Frisk luft fick man, vatten fick man direkt i munnen, och ingen märkte ifall näsan började rinna, man var ändå så våt i hela ansiktet :).
 
Sen är det en annan sak att man fick sitta på plastpåse i bilen hem för att inte väta ner sitsen helt och sen snabbt byta om, för vätan hade trängt igenom precis alla lager...
 
Frisksportare, jag? :)
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Snöslask blandat med...

... välharvad ridplan blir...
... ja det vet jag faktiskt inte, för kvällens ridtur blev inhiberad, framflyttad, på grund av att elen plötsligt slutat fungera. Det var nog bara ett litet fel, men så länge det fixades hann klockan bli så mycket så hästarna fick kväll lite tidigare i stället...
 
Jag hoppas verkligen att underlaget hålls bra nu hela vintern.
Så jag får chans att testa de högre växlarna som den söta gamla extravaren har väntat på att få använda.
Senast verkade han lite extra låst, och ägaren hade låtit mig förstå att han behövde få springa rejält för att bli uppvärmd, inte bara nåt småtrippande.
Så jag lät honom springa rejält.
Sen hann jag bara tänka ett par sekunder att vill du så får du galoppera. Och jag kände bara hur han knyckte i en ny växel. Eftersom vi var två på plan och utrymmet trots allt inte är alltför stort, och vi dessutom hade travat en hel del redan, han hade börjat visa tecken på att vilja avsluta passet, så blev det inte ett helt varv i den nya växeln.
 
Men om föret är bra i vinter, och åkern går att köra på för fullt, då ska jag nog låta honom springa.
Han är ju bara för härlig. När han är så lyssnande också...
 
Jag måste bara se till att min egen ork inte tar slut halvvägs...
 
 
Allmänt | | En kommentar |
Upp