Hur nära får man komma...?

... innan hästen knycker till och springer bort?
Just när man ska ta tag i grimman gör den ett elegant knyck med huvudet, och efter att ha stått blickstilla, väntande, flera sekunder medan man närmat sig den, så är den plötsligt tio meter bort med huvud och svans lyft i trots...
 
Lite bekant.
 
Även om jag nu ett par gånger lyckats hålla mig själv så pass lugn att jag inte försökt grabba tag i grimman snabbt utan faktiskt gett hästen chans att dra sig undan om han inte vill bli fångad. Och han har stått kvar. :)
Jag har anat en liten minimal ryckning eftersom jag stått så nära, men ett par meter bort hade den ryckningen inte synts. Och, som sagt, han stod kvar i alla fall. Sötnos!
 
Var som åskådare på en kurs igår där det jobbades bland annat från marken med en liten temperamentsfull surpuppa till häst. Hon tålde inte att man petade i henne för mycket, eller just alls. Men samtidigt var hon extremt samarbetsvillig bara man respekterade hennes privata bubbla.
 
Så kursdragaren lyckades få hästen att göra allt hon bad om, utan att peta :).
 
Sen skulle ryttaren sitta upp också. Genast i skritten protesterade hästen mot skänklarna. Där skulle inte petas alls, då sparkar jag med bakbenen! Då gav kursledaren direkt en intressant uppmaning till ryttaren (som ju nog var både erfaren och skicklig). Tänk dig att du inte har underskänklar alls, så de ska inte röra vid hästen. Du ska i stället rida med överskänklarna och sitsen, och vid behov hjälpa till med tyglarna, men kom ihåg att dina ben slutar vid knäna!
 
Sen fick hon i uppgift att rida både öppnor och slutor längs långsidorna och också få till lugna volter i trav. Hon koncentrerade sig enormt och pustade: det här är svårt! Men det gick, och hästen utförde alla uppgifter galant och utan protester. Ryttaren sken som en sol, hästen började bära sig vackert och ingen behövde vara sur! :)
 
Det var det där med respekt och förtroende och samarbete.
Så intressant, så svårt...
... och så fantastiskt när det fungerar!
 
Allmänt | | Kommentera |

Inte många fina höstlöv ute men...

... desto mer här i stället då! :)
Eftersom många lövträd i år tydligen drabbats av det myckna regnandet har de bara fått bruna löv som ramlat ner alltför snabbt. Så det fina höstsprakande konstverket man varje höst längtar efter har inte riktigt infunnit sig.
 
En annan sak som inte infunnit sig här på bloggen är intresset att påta med bilden så att den skulle passa in i headern utan att bli beskuren både upptill och nertill. Så då får den vara som den är. Hästarna syns ju, vilket är huvudsaken. Men här ovanför syns i alla fall hela bilden som den borde vara i headern också.
 
Nog om det.
 
En trevlig ridstund ute på en stubbåker är ett vanligt motiv ute bland hästbloggarna nu.
Jag hade ingen kamera med mig, eller telefon heller.
Men i mitt minne finns många trevliga tankar från igår, och stubbåkern, och en äldre häst som tyckte väldigt mycket om att springa.
Och när jag tänkte tanken att han skulle få sträcka ut ordentligt efter alla serpentiner och böjningar hit och dit så råkade jag nudda vid hans sidor med skänklarna och jag fick känna av en högre växel som han i sin artighet inte ännu låtit mig ana. Jag blev överraskad och tog lite mer kontakt med tyglarna och då reagerade han genast, så det blev bara ca 7 steg fullfarttrav. Då.
Sen på slutet kunde jag ändå inte hålla mig utan lät honom sträcka ut på en "långsida" (heter det så på en åker?) och jag måste ställa mig i fältsits för att han skulle få jobba fritt. Gamla travarminnen kanske dök upp, och han njöt, tror jag :).
 
Hur som helst vet jag vad som finns att vänta, bara jag känner mig redo med min dåliga balans.
Den börjar nog bli bättre, men än har jag lång väg att gå.
 
Tur är väl det, så har man nåt att jobba med och för...
Ha det gott! :)
 
Allmänt | | Kommentera |

Höst i luften men varmt ändå...


... perfekt för en ridtur nere vid havet... och ta en selfie med hästen och den fina rodnande himlen i bakgrunden...
:D!
Är det inte häftigt att kunna det!
... säger hon som bor långt från havet, inte har någon häst och dessutom inte är den som tar selfies i ur och skur...
 
Men ändå!
Vackert höstväder ännu i dag... slut på meddelandet från Meteorologiska institutet...
 
Om ni tycker ryttaren på bilden ser "benig" ut så beror det på att illustratören inspirerats till konstiga bilder dels av den som "uppfann" centrerad ridning, men också av själva fenomenet och metoderna.
 
Hur man hittar en bra sits del 1 av 378 eller nåt liknande...
... det finns många sätt, det finns många olika hästar, många olika ryttare och sadlarna är ett helt kapitel för sig.
 
Men det är det här som hjälper mig att hitta rätt, och som jag till och med mindes testa förra gången jag satt på hästryggen, när jag plötsligt märkte att det hade gått alltför lång tid sedan kursen, och att min kropp började glömma vad som då kändes rätt, hur ska jag hitta tillbaka?
 
Då lyfte jag upp båda benen framför sadelkåporna (som för att spänna sadelgjorden) men jag gjorde det med båda benen samtidigt.
I samma stund sjönk jag automatiskt djupare ner i sadeln, mera på svansen, eller som med svansen mellan benen, eller "sitt på rumpan" som det sades på kursen. 
När jag suttit så några sekunder så sänkte jag försiktigt tillbaka benen dit där de ska vara när man rider, och försökte bibehålla sitsen så gott det gick.
Jag lyckades inte helt. Har man en kropp som låter åldern protestera lite här och där så går inte allt så smidigt, men jag kom rätt nära den rätta sitsen. Och jag mindes: så skulle det kännas när man satt rätt! :)
 
Därav bilden.
Inspirerad av Sally Swifts funderingar.
Börjar jag rita armarna som brandslangar och ballonger ovanför huvudet så kan ni ju börja protestera och säga att jag ska sluta larva mig, även om det också är Sally Swifts funderingar...
 
Ha det gott! Med eller utan häst! Med eller utan selfies! Och oberoende om ni är mitt i storskogen, ute på torget i storstan eller vid en liten bäck i utkanten av ödemarken...
 
 
 
 
Allmänt | | 2 kommentarer |
Upp