Hästens naturliga form...


Var på en intressant föreläsning i helgen. Om bärighet och att få hästen att gå i rätt form.
Föreläsaren resonerade som så att hästen ju ursprungligen har gått, och när den får göra som den vill i hagen går, med huvudet nedsänkt, äter och "rullar" framåt på ett sätt, väldigt framtungt.
Bakbenen gör inte mycket.
Utom de gånger när den leker eller bråkar med andra hästar...
 
Men sen när hästen får en ryttare på ryggen så blir det ju annorlunda.
Dels mera tyngd, inte så bra att gå med huvudet nere i marken och bara jobba med frambenen, dels stör ryttaren med sina skänklar, pushar framåt, orsakar kanske obehag, och hästen lyfter huvudet rätt högt, spänner sig kanske, och går framåt på ett helt annat sätt, kanske försöker "springa ifrån" obehaget. Frambenen har kanske fortfarande rätt mycket vikt, och bakbenen bara pushar på för att komma bort...
 
Det jag ville lära mig mera om på föreläsningen var hur jag ska göra för att hjälpa hästen att orka bättre, vilja mer, må bättre, hålla längre...
 
Innan föreläsningen sökte jag tips på nätet också. I Markus Ridhandbok. Dels tar han opp olika ämnen i olika kapitel, väldigt åskådligt. Men så har han också en flik där läsare har fått ställa frågor och där han svarar på och funderar kring läsarnas tankar. 
Där hittade jag ett citat som jag gillade, vet ju inte om det stämmer alltid och till 100 %, men det verkar logiskt:
 
"Ingen häst väljer att gå i en form som ger den dåliga muskler" om den får välja själv, så åt en som frågade hur hon skulle lägga upp träningen för en gammal häst som "stått stilla" en tid gav han rådet: Låt hästen välja och stör så lite som möjligt med skänklar och tyglar.
 
Jag märkte det här senast jag red den gamle travaren.
Han har ju inte gått så mycket i vinter, mest på grund av dåligt underlag i kombination med barfota hovar. Han har ju gått och busat med tjejerna i hagen förstås men inte så mycket annars.
Jag hade skrittat en god stund när jag på en "långsida" gav honom rätt långa tyglar och bara koncentrerade mig på att vara följsam med sitsen och störa så lite som möjligt.
Och hans reaktion! Han sänkte huvudet till samma nivå som ryggen ungefär och så frustade han och längde på stegen.
 
Jag blev så glad i hela kroppen! Några steg lyckades jag störa honom så lite som möjligt och han fick välja form..
 
Men jag märkte hur svårt det var att inte störa!
Det vill jag lära mig mer om!
Inte störa :)!
 
Ha det gott!
.
 
Allmänt | | Kommentera |

Kan man gäspa med bettet i mun?


Jo, det kan man visst :)!
 
Jag har en gång varit med om att den häst jag ridit (nej, inte den på bilden) mot slutet av ridpasset börjat gäspa något enormt.
Det första jag märkte var att jag tappade helt kontakten med hästens mun, det var som om bettet hängde i luften :). När jag böjde mig åt sidan för att snegla på vad det var som hände där framme så såg jag att hästen gäspade.
 
Det var bara så konstigt att allt "stöd" försvann, det kändes som att det var så skört där framme att det bästa jag kunde göra var att släppa tyglarna helt.
Nu minns jag inte hur det gick sen, det är minst tjugo år sen, men plötsligt var allt bara som vanligt igen, när hästen slutat gäspa och "tog kontakt" igen.
 
Men det här förutsätter förstås att det inte finns en massa remmar och hinder fastspända runt hästens mun.
 
Ja, jag vet att det knappast finns ett sånt träns som jag ritat på bilden. Jag kan inget om sånt där. Jag tror förresten att det träns jag använde på den häst som gäspade saknade helt nosgrimma och övriga remmar runt nosen, det var endast sidstycke, käkrem och bett...
 
Men för att återknyta till dagens stalltur.
Jag hade tänkt testa en ridtur idag, på åkern, men hade först lite svårt att hitta nåt lämpligt ställe att sitta upp från (är inte så vig att jag kommer mig upp från marken, inte än...) och sen när vi hittade ett ställe så tycktes hästen inte gilla att stå stilla där, så jag blev överrumplad av ridrädslan igen, och gav efter. Jag borde ha gett hästen tid och lugnt försöka få honom att stå stilla, jag vet ju att han inte är en sån som busar. Men som sagt, när rädslan kommer krypande hukar jag mig. Jag sa åt mitt sällskap, som redan suttit upp på sin häst, att jag promenerar med hästen idag, igen,
 
Och det blev nog riktigt bra i alla fall.
Även om det var ett litet nederlag att jag inte kom mig upp...
Kanske nästa gång :).
 
Ha det gott!
 
Allmänt | | En kommentar |

När det stormar...

... så att hästen vikar ihop öronen för att inte få skräp i dem, vad gör man då? och hur lyckas men då med mjuka hjälper och minimala förhållningar?
 
Ja, kanske man får ropa lite högre för att hästen ska förstå att han ska lyssna fast det knappt hörs vad man säger...
 
Nä, det där vet jag inte. Såå mycket har det inte blåst än när vi varit ute och "tränat". Jag är lite för rädd av mig så jag håller mig mera inomhus om det stormar så våldsamt.
 
Det blev en "längre" paus igen i hästkontakten, dels för att jag hade en så våldsam förkylning och så var det andra saker som kom emellan.
Men i fredags var vi i stallet igen. Och nu är det ju så länge ljust på kvällen! :) Hurra!
Eftersom ridplanen inte alls är ridbar än, så blev det åkern mot skogen som gällde. Där var det egentligen riktigt lagom. Ingen snö, men inte heller helt upptinat så det var inte sjunka-ner-till-knäna-blött.
 
Jag märkte när jag promenerade bredvid hästen, att jag ibland halkade till eftersom det mellan tuvorna kunde vara en isskarp fläck, men det var bara på vissa ställen.
 
Jo, jag kom mig inte för att rida. Vet inte varför. Men tänkte också att eftersom det varit ett tag sen senast nu igen så är det bättre att kolla in kontakten och kommunikationen till fots först. Och så är det lika bra motion för hästen och verkligt bra för mig. Vi till och med travade ett par stumpar där underlaget var så pass "o-tuvigt" att jag vågade springa för fullt.
 
För springa fick jag om jag skulle låta hästen trava ordentligt och ändå hänga med. Jag strävade till att hålla jämna steg med honom för att det skulle bli minst ryck i grimskaftet och kännas mest vi-gör-det-tillsammans.
 
Och det var så roligt, för även om han travade rätt snabbt, så lyssnade han tydligen till mina steg och saktade in så fort jag visade tecken på att inte hänga med i svängarna.
En gång testade jag också att inte sakta ner till skritt utan bara sakta in till lugnare trav med kortare steg, och han lyssnade! Fast han vill ju helst köra race. Är man travare så är man :). Men det är ju inte jag då... :).
 
Tänkte ett tag, att hur skulle hästen göra om jag snubblade och föll?
 
Men det gjorde jag inte, och vi var rätt nöjda båda två tror jag, efter den där timmen där på åkern.
 
Nästa gång kanske det blir att sadla om :)...
 
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp