Snöfrustningar och början på travöppna...

Nallebjörnen med liten stjärna i pannan är på gång igen.
Han har nog varit på gång hela tiden, när det gällt terrängturer så är det fullt fräs.
Men det har varit till och från med markarbetet på ridplan.
 
Vi har gått, vi har stått, vi har snurrat, vi har hurrat.
Det är vänster, det är höger, det är helstopp och det går bakåt.
Rygga här, skänkla där, snusa på foten, vägra gå.
 
Men de senaste två tre gångerna har det känts annorlunda.
Jag har kanske börjat känna in mer vad nallebjörnen tänker.
Innan jag påstår att vi ska göra si och så.
Vad är han på för humör?
 
Som ett citat från nätet: Tyglarna är inte till för att styra hästen utan för att känna efter vad han tänker...
 
Jag tror det ligger nåt i det.
Inte bara det där att man ska ha en plan för jobbet och följa det och se till att hästen gör som man säger.
 
Nallebjörnen har energi för två om han är på det humöret.
Men han står om nån vägrar lyssna.
Visar man från början att man är beredd att lyssna kan ha stanna tvärt för att visa att man gjort nåt fel men så går han vidare innan man hinner protestera.
Han bara säger till. Vad tror du att du sa? Hade du tänkt på det du sa? Vad betydde det? Hur tror du jag uppfattade det?
Och ofta så får jag inse att jag var för snabb, för hård, för småpetig, för tvetydig, för otydlig, för motstridig...
 
Och så får man börja om, och plöstligt fungerar det, och han tackar med att köra race som om han aldrig tvekat, aldrig haft svårt att ställa sig, att böja sig, aldrig haft jobbigt med varvbyten, aldrig problem...
Bara roligt.
Bara för att språket stämmer för nån kort sekund, eller nån minut.
 
Det här är bara så otroligt intressant!
Men nästan så jag inte vågar skriva det, tänk om jag missförstår, gör fel igen, nästa gång?!
 
Nallebjörnen är bara så bra! :)
 
Ha det gott i vinterkylan och snörusket!
 
 
Allmänt | balans, kommunikation, travare, unghäst | | En kommentar |

Kapson - less is more

Idag var jag inställd på att jobba med "min" egen nallebjörn.
Men eftersom jag de senaste stallturerna jobbat med andra hästar så kändes det som en evighet sen jag träffat nallebjörnen, hur var han egentligen, vilket humör skulle han vara på, hur skulle jag få honom att samarbeta?
 
Så jag tog inställningen: rida en ny häst, nollställ, nu ska vi bara ha kul en stund, inte ställa krav, känna efter vilket humör han har.
 
Och det verkade vara ett bra val.
Inte för att jag lyckades helt med att nollställa, jag visste ju att jag måste vara väldigt mjuk med skänklarna, annars stänger han av, också med tyglarna, annars börjar han bara snurra på stället.
Men i övrigt inte låtsas om att vi brukar ha problem med olika saker och att han ibland helt vägrat trava med mig medan han rusar iväg och galopperar för glatta livet med andra.
 
Så vi tog lite skritt i början.
Han hade huvudet väldigt högt, kanske han också låtsades som om "hu, vad är det här för ny ryttare, henne känner jag inte!" :)!
Men jag började klia honom på halsen/mankammen och prata lite och då sänkte han huvudet rätt snabbt till det normala. "Äh, det gick inte att lura henne".
 
Småningom försökte jag försiktigt med skänklarna känna efter om han reagerar direkt och är sugen på trav.
Och till min förvåning så var han det!
Oj, vad glad jag blev!
Kanske han också.
För det blev flera varv i trav.
Han saktade in ett par gånger som för att frusta, eller nåt, men när jag gav honom frihet och försökte förmedla lite "go" så fortsatte han och bröt inte av som han så ofta gjort förr.
 
Han är ju en före detta travare och går ofta rätt utåtställd, men idag gick det faktiskt att lirka lite med lillfingret och själv koncentrera sig på sitsen så att han ställde sig lite inåt och fick en annan balans.
Så roligt :).
 
Jag fick ju diskutera hårt med mig själv då och då att inte kräva mer, inte falla in i de gamla fasonerna att försöka få till nåt snyggt, genast, och lyssnar du inte så tar jag i hårdare!
Jag red ju på hackamoret idag också och jag gillar det. Känns bättre att ge lite mer frihet.
 
Sen på slutet skrittade jag honom på en mindre volt och bad honom stiga med inner bakben lite mer under sig, och plötsligt hade jag en häst som var, i mina ögon åtminstone, perfekt ställd aningen inåt, lyssnande, jobbande, med vackert böjd hals, utan att jag hade annat än ytterst mjuk kontakt med tyglarna.
Jag blev så förvånad själv, vågade knappt andas.
Testade sen också i andra varvet och fick där också ett liknande behagligt svar från hästen.
Så roligt!
 
Skulle ha varit intressant att få film på just den biten, hur det egentligen såg ut.
Det kändes i alla fall riktigt bra.
 
Det bästa under hela dagens pass var nog att inte alls vara oense.
Vi diskuterade, ja, men kompromissade.
 
Han vägrade byta varv som jag ville, jag lurade honom genom att försiktigt och lite i taget byta böjningen så att vi plötsligt kunde glida in på rätt varv, som jag ville. Men utan stridigheter!
 
En gång visade jag med tydliga skänklar att han skulle framåt, han tvärstannade, vände på huvudet och nosade på min fot och sa "det där gillar jag inte", sen gick han vidare framåt, inte snabbare, men ändå, och efter en stund fick jag ur honom den lite mera energi jag hade bett om med skänklar, men som han inte ville ge då, denna gång var det kanske sitsen och min inre energi som fick honom att öka farten en aning.
 
Så mycket man har att lära sig, om sig själv, framför allt, om tålamod, om självbehärskning...
Och det får man göra tillsammans med den där nallebjörnen.
 
På slutet sen kunde jag inte låta bli att testa en kapson som införskaffats till stallet.
Det var nog en modell enklare, men i alla fall, nåt som möjliggör markarbete på ett helt annat sätt.
Jag har inte jobbat just alls med kapson tidigare, men bekantat mig med den som en del av en grundkurs i markarbete. Så jag kan ju inte de rätta tagen och metoderna, men det märktes på hästen att han accepterade det fullt ut, inget konstigt alls. Mycket bättre än grimma. Och träns.
 
Som sagt, mycket kvar att lära sig, om sig själv och hästar, och... livet...
Ha det gott i slaskvädret! :)
 
Allmänt | balans, kapson, markarbete, travare, unghäst | | En kommentar |

Hay, snow and Horses

 
Här har varit en längre paus igen.
Sånt händer.
 
Har nog varit i stallet två gånger i veckan som vanligt.
Det behövs - för att orka med sig själv och andra - att få prata med en nallebjörn.
 
En stalltur var jag inte alls på humör, det blev mest bara slarvpromenad på ridplan - onödigt kanske - men hästen accepterade det och jag vantrivdes inte heller när jag äntligen accepterade att jag inte har humör.
 
En annan gång for "min" häst i terräng så jag hade de två andra att fundera på.
Den gamle travaren som jag jobbat med förr brukade ju vara nästan omöjlig att fånga, men jag behövde inte gå efter honom så länge förrän han stannade och lät mig komma fram.
Jag tänkte jag måste belöna honom för det så jag gav ett par morötter som jag hittade i stallet.
(Idag när jag kom till stallet kom han fram och snusade försiktigt på min hand men vände sig snabbt bort när han märkte att jag inte hade nån morot idag :) charmören).
Så den gången borstade jag av honom riktig noga med en mjuk massageborste som jag hittade.
Och sen gick vi i stora hagen där det inte var så ojämnt fruset och där vi kunde göra lite tempoväxlingar och små volter och böjningar. Vi gick rätt länge. Och däremellan fick han äta snö :).
 
En annan gång bytte vi häst, min stallkompis och jag, så jag fick fräsardamen att jobba med.
Men hon är mindre än den häst jag brukar rida, och eftersom min balans inte är den bästa och jag dessutom annars också är klumpigare än en adertonårig tjej, så kändes det kanske inte riktigt bra.
Visst travade vi en hel del, och gjorde lite små övningar, men det är svårt när det är en främmande häst att göra nåt vettigt när man inte heller har planerat nåt speciellt.
Men kanske hälsosamt ändå att byta häst.
Man lär sig själv nåt nytt.
Om sig själv.
Om sin häst.
 
Det finns alltid nåt att lära :).
Ha det gott!
 
 
Allmänt | kapson, kommunikation, markarbete, travare, unghäst | | Kommentera |
Upp