När hästen gäspar blir fantomen fundersam...


... lyder ett gammalt djungelordspråk...
Eller hur man nu ska säga :).
 
Men underligt är det egentligen att se på.
Är det nåt hotfullt och farligt?
Borde man slå ifrån sig?
Eller försöker han bara vara lite spexig...
Men måste han grina så, och vrida och vända på läpparna...
Det ser ju inte precis vackert ut, eller stiligt, eller nåt positivt alls...
... om man inte räknar med hur det sprider sig en avslappnad stämning runtom...
... lite så det rycker i ens egna mungipor, ska man skratta eller gäspa...?
 
Det blev en likadan promenad idag på åkern bredvid ridplanen.
Väderprognosen hotade med storm och regn, men än hade det inte börjat på allvar.
Så det blev likadana övningar igen.
Men den här dagen var den gamle herremannen till och från okoncentrerad.
Det berodde på att vi hade sällskap av en tredje, lös springande, häst.
Hon försökte först följa med riktigt nära och störa våra övningar (eller ville vara med).
Men eftersom det kunde bli lite osäkert med två hästar så nära varann och nära mig i halvmörker så viftade jag med grimskaftsänden när den fria hästen kom för nära, och hon förstod genast att hålla sig på avstånd.
 
Men det fina glimrande trädet som jag försökte få på bild i senaste inlägg såg bara mörkt och hotfullt ut idag.
Ingen fin rimfrost, helt mörkt mot mörk himmel, så man såg det nästan inte alls...
 
Så det var dagens hästdos.
Inte mycket men livsviktig varenda minut!
Sötnosar!
 
Allmänt | | Kommentera |

Ett trolskt sken...


... var det i kväll när vi var vid stallet.
Inget speciellt egentligen, men när jag råkade stanna på rätt ställe så såg jag upp på hästen som jag gick med (jo, han hade nog grimma, den glömde jag rita dit) och han såg så annorlunda ut.
 
Vi gick på åkern bredvid den glashala ridplanen och utanför åkern fanns det bara... ett staket, ett dike och så ännu mera åkrar och diken tills skogen kom emot...
 
Strålkastarljuset som skulle lysa upp ridplanen lyste också upp en bit av åkern bredvid, dvs den del av åkern som var den större delen av hästarnas hage. Det var bara tack vare snön som gjorde allt ljusare.
 
Vi hade alltså ingen stor ridplan att förfoga över den här kvällen, men det gick att gå där, och vi var två ekipage.
Även om jag måste erkänna att jag en gång var så försjunken i övningar med hästen att jag inte lade märke till att vi höll på att gå rakt på det andra ekipaget...
 
Det blev lite böjningar och "leda från fel sida" som jag skrev om tidigare. Och jag blev så glad, för hästen mindes tydligen, så jag behövde inte alls tjata! :)
Även om det nog märktes bra att han inte gillade att "gå på fel sida" men på slutet var det till och med som om han frågade, okej, vilken sida vill du jag ska gå på nu då? Fast jag inte alls hade tänkt gå på "fel" sida :). Sötnosen!
 
Sen blev jag också så glad då han mot slutet stannade (jag gick ju med honom med hängande grimskaft, inget tvång, han ska komma utan att jag spänner repet), tog en paus, och gäspade otroligt stort flera gånger, så där som när spänningar släpper i kroppen.
 
Han verkade på nåt sätt väldigt nöjd efteråt. Och så fick jag känna igenom hans rygg. Märkte ett par ömma/irriterade ställen som jag aktade mig för, men fick ändå göra det och märkte hur han slappnade av allt mer.
 
Ja, alltså bilden, hans öronhår lyste så förunderligt i lampans sken, mörk var han själv, mörk var omgivningen, men ett stort träd, kanske en stor björk eller en asp, var full av rimfrost som tog åt sig av strålkastarljuset och blev som ett skimrande stort moln. Och hästen såg ut i mörkret. Ibland undrade jag vad han såg därborta, eller hörde, nån hare som hoppade, eller nåt annat?
 
Vackert. Njöt till 100 % :)...
 
Allmänt | | Kommentera |

Dagdrömmar eller mental förberedelse...


... eller vad man ska kalla det...
 
Såna där mentala tränare pratar ju ofta om att tänka positivt, att tänka sig in i situationer som varit svåra för en och sen tänka sig en positiv utgång ur den situationen.
Att inte räkna med bråk alltså, inte räkna med missar och felaktiga handlingar.
 
Vet inte hur ofta jag galopperat runt i manegen och hållit koll på tyglar, hovar och manegeväggar, och allt har gått alldeles perfekt. I tanken. Undrar hur det skulle gå i verkligheten...
Tankarna härleder sig antagligen från den gången hästen rusade iväg helt utan förvarning och jag flög av.
"My mind" måste bearbeta omedvetet det som hände då.
Kanske de ofrivilliga galopptankarna gör någon nytta.
Åtminstone blir jag en aning gladare av tanken på hästar och stallbesök.
Och lyckliga slut. :)
 
Var en sväng till ett stall idag.
Jag var chaufför så jag hade ett par timmar att fördriva på valfritt ställe.
Stod och pratade dels med stallkatten, hon är väldigt pratsam ibland,
och dels med den som mockade sista boxen.
Sen kom fler in och det blev mer hästprat.
 
Dels pratades om hästars beteende och vad det beror på, och dels på ryttarens rädsla som ofta inverkar på hästarnas beteende.
Det är knepiga saker.
Hoppas att den diskussionen också gav tankar som man har nytta av sen.
När man hanterar de där fyrfota djuren på annat sätt än i drömmar och tankevärld...
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp