Julröd fluffig nosrem...
... ska vi koncentrera oss på här, för jag lyckades inte rita dit den hackamore jag använde.
Dels minns jag inte riktigt hur den såg ut, det finns ju så många olika modeller.
Men det var en lite S-formad metallgrej där på sidan, inte de där riktigt stora utsirade grejerna som det också finns av, en lite mindre modell...
Hur som helst.
Klart att hästen blir lite fundersam de första gångerna med en sån.
Som inte alls känns i munnen, men som ändå verkar bromsande om ryttaren tar lite mer kontakt med tyglarna.
Först tänkte jag att "min" nallebjörn irriterade sig på det julröda fluffet som nosremmen hade runt sig, det var sååå juligt :).
Men kanske det ändå var mera känslan han var fundersam över.
Fast han reagerar nog på färger, har jag märkt.
T.ex. har jag nån gång haft ett ljusblått dressyrspö i stället för de vanliga svarta.
Och oj, vad han först har rullat med ögonen och vänt på huvudet över det där ljusa nåt som viftar vid sidan av ryttaren!
Ja, jag vet att jag ibland har väldigt svårt att hålla spöt stilla vid sidan, ibland när jag tar ledande tygeltag eller nåt sånt så viftar det till lite väl långt utåt...
Därför gillar jag mer de där korta (hopp)spöna som bara är en liten fjutt, men de långa är mera praktiska om man vill peta en bakdel inåt eller nåt...
Jag har de senaste dagarna flera gånger stött på bloggar som skriver om vikten av att ha roligt med sin häst, inte bara att prestera och gå vidare, jag undrar om hösttröttheten är mera uttalad i höst än tidigare år, eller om det bara pratas mer om det...
Att hästarna kan bli leda det här fuktiga höstvädret är ju förståeligt eftersom de samtidigt automatiskt lägger sin vinterpäls för rejäla minusgrader. Svettigt värre alltså.
Samtidigt är det ju nog lite skönt för ryttaren att det inte är minus tjugo i tårna...
Fast där kommer det ju in det som jag också läst om i flera bloggar nu att det är så bra att variera med jobbet så det inte blir tråkigt.
Blir man kall om tårna så är det att ta lite "följa John" med hästen i stället, eller annars koncentrerat "arbete vid hand" eller vad det heter när man får hästen att piaffera bredvid sig på skogsstigen...
Nej, skämt åsido, omväxling förnöjer, och det är bara att själv hitta den där inspirationen och orken att göra nåt annat, lite annorlunda, inte så mycket prestation.
Bra att bygga upp kommunikationen också...
Slutsvamlat för denna gång, ha det gott! :)