Det hänger på bogbladet...

...sägs det.
Det hänger på ett sätt rätt löst alltså.
Och behöver muskler som stöder på alla sidor.
 
Även om det inte alls är samma konstruktion på oss mänskor så om man tänker på sina egna axlar...
Hur lätt är det inte att man belastar dem helt fel.
Och till stor del för att man använder musklerna fel, eller fel muskler, eller spänner sig, eller...
 
Nå, nu förstår jag inte mycket av det här, varken häst eller människa, men jag googlade på "problem med bogen" och "framtung häst" och "bogblad" och nåt sånt...
Och plötsligt hade jag framför mig en sida med enkla tips om hur man kan massera hästens bogar och hals.
Tydliga bilder på "stora halsmuskeln" (minns inte vad den heter) och hur man kan "ta tag i den" och massera.
Och också just bogbladet, men där var det just det där med att det hänger löst.
Därför skulle man se till att mjuka upp och värma musklerna runtom bogbladet först innan man börjar "ta tag i det".
 
Nu gör jag ingen riktig massage.
Men det där att veta vilken muskel som man kan "ta tag i" och massera, värma opp, "dutta på" för att mjuka upp den.
Och när man sen märker hästens reaktion så förstår man ju att man gjort nåt rätt :).
När han sträcker huvudet nedåt, viftar med öronen, ruskar lite på huvudet, trampar lite försiktigt, tuggar, gäspar...
Och nu menar jag inte oroligt, utan bara sådär som man kanske själv vill, rulla på axlarna, skaka på armarna för att skaka loss spänningar...
 
Och så får man stå där och småprata med sin fyrbenta kompis och bara släppa spänningar själv också :).
Det är guldstunder :).
 
Horsesinmind, always...
Allmänt | | Kommentera |

Hästen hade isklackar, jag fick genomvåta fötter...


... men det kan gå ändå.
 
Det hade kommit lite snö senaste natt. Och det var blötsnö.
Så när man sen går och springer ungefär en timme på en stubbåker med skor som inte är vattentäta så får man acceptera att även innersta strumpan är blöt.
Men sånt tänker man inte på när man har trevligt sällskap.
 
Bilden ser ju helt klart vidrig ut.
Sådär longerar man inte.
Ser ju mer ut som om jag kastar lasso eller nåt.
 
Men saken är den att jag har lite problem med longering. Jag blir så fort yr.
För att råda bot på det så brukar jag gå snett bakom hästen och på en volt jag också, för att inte bara stå i mitten och bli allt snurrigare tills jag raglar som ett fyllo.
Men nu ville jag låta hästen trava lite mer och på en större volt, och plötsligt märkte jag att han gärna travade där några varv utan att jag gjorde nåt.
Så jag stod på ett ställe, flyttade inte fötterna, vände bara på överkroppen så att jag kunde följa honom med blicken. När han sen travade bakom mig, så att säga, så lyfte jag bara handen så att longerlinan fick löpa fritt igen utan att tvinna sig runt mina ben.
 
Ett par varv både till vänster och höger gick det riktigt bra.
Sen har jag lite svårt med att longera länge, har ju läst att det egentligen belastar hästens ben ojämnt, så jag varierar hellre med annat.
 
Men eftersom han har så vägvinnande trav så hinner jag ju inte springa med hur mycket jag än ville. Åtminstone inte mer än ca 20-30 meter, sen flåsar jag som en blåsbälg...
För att variera longeringstraven så sprang vi sida vid sida ett par "långsidor" då jag fick honom att trava lite kortare, och hoppeligen lite mera "uppåt", utan att bryta av till skritt.
Nu har han ju också en så vägvinnande skritt, så tidigare har han ganska snabbt börjat skritta i stället fast jag sprungit och flåsat bredvid.
 
Men idag ville han trava.
Sen är det så skönt att ta de där pauserna då och då, när man bara går tillsammans och han blåser lite på min hand och undrar, ska jag göra nåt eller är det dags att stå och gäspa?
 
Och gäspa gjorde han massor i slutet :).
Jag tycker det är så gulligt när det knakar i käk och hals och jag vet inte vad, och så himlar han med ögonen :)!
 
Hoppas ni också har tid att gäspa i lugn och ro och låta spänningarna släppa! :)
 
Allmänt | | Kommentera |

Kusligt i novembermörkret...

 ... om man inte skulle ha en mysig varm häst att gå bredvid och prata med. :)
 
Strålkastarna är bra, men de speglar sig också som månar i vattenpölarna i bortre hörnet och gör att till och med hästen är mer rädd än vanligt för vattnet.
 
De blå och röda tunnorna i mitten ger en lämplig koordineringspunkt att utgå ifrån när man gör sina volter, eller skänkelvikningar, eller små fyrkanter, eller varför inte en miniåtta nånstans bredvid.
 
Tänk vad det är skönt när man går i gyttjan med hästen nånstans bakom sig och febrilt försöker tänka ut vad man ska hitta på för övning, blir kanske frustrerad och sjunker kanske djupare i gyttjan än nödvändigt, och så plötsligt känner man en mjuk varm mule som buffar på ens hand som för att säga, jag är här, behövs det nåt mer? :)
 
Okej, det är november, det är halvkallt, det är blött, det är mörkt, men tillsammans med en lugn och trygg fyrfoting är det så sak samma, vi fortsätter :)!
 
Ha en bra fortsättning på veckoslutet! :)
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp