Ready, steady, go!!!

... alla tre versionerna fanns där...
Då borde jag väl vara nöjd med ridpasset?
 
Hästen väntade på mig, när jag skulle sitta upp.
Han var stundvis avslappnad och lugn.
Han böjde sig helt korrekt emellanåt, ställde sig, "samlade sig", naturligt, inte överdrivet.
Han susade också iväg i traven.
Frågade till och med en gång om han får sätta in en högre växel.
Men eftersom jag tyckte farten räckte för den lilla ridplan vi hade så sade mitt lillfinger försiktigt "tror inte det" och han lyssnade och satte tillbaka i den normala travväxeln.
 
Ändå var jag inte riktigt nöjd.
Det fanns en strejk-del också i passet.
När han sa nej, när jag sa ja.
Men han försökte nog kommunicera åt mig vad som var fel.
Jag har lite trögt att fatta hans språk bara.
 
Ska se hur det blir nästa gång.
Måste försöka testa om vi kan hitta mer av samma språk, som båda förstår...
 
Det är knepigt det här.
Men nallebjörnen är bra :).
 
Bilden då?
En gammal bild på nåt jag såg på nätet om det optimala i ett ridpass.
Där ska finnas avslappning, energi och samling i en sån lämplig dos som den lilla triangeln i mitten innebär.
Då är det bra.
För mycket av allt blir fel.
Men lite av allt blir lagom, blir träning, blir roligt, känns bra efteråt.
 
Dit strävar vi.
Medan vi söker det gemensamma språket.
 
Ha en bra början på höstrusket! :)
 
Allmänt | balans, travare, unghäst | | En kommentar |

Nallebjörnen att hålla i handen...

... vinterpäls på gång alltså...
... märkte jag på färgen, en djupare chokladbrun färg, som blir... hur lång?...
 
Nåja, det är en bit dit än. Nu utlovas värme igen nästa vecka så...
 
 (Ja, jag vet jag har haft den här bilden förr här , bara zoomat in lite nu, men det är ju samma hand och samma mule, så varför inte?)
 
Men det blev en intressant stallsdag med nallebjörnen "to be".
Han fnorkade och hade väldigt bråttom att äta gräs när jag hämtade honom i hagen längst bort.
Han fnorkade lite när jag satte på honom grimman.
Så jag försökte vara extra lugn och "inte-stressande" med honom.
 
Fick stålsätta mig för att inte stressa honom fram till uppstigningsplatsen.
Andas lugnt, gå lugnt, få honom med så det inte blir dragkamp,
för då blir han stående, bara för att han kan...
 
Det gick bra. Phu!
And off we went!
 
Det var en massa bommar och små hinder utplacerade på ridplan så det såg lite mer intressant ut än vanligt. Gjorde säkert sitt till att han faktiskt var med på noterna.
Efter uppvärmning och trav så fick han ändå för sig att strejka.
 
Jag försökte ta det lugnt. Inte ge honom en orsak att riktigt bli sur.
Så det blev att vända hans huvud till den svårare sidan med försiktigt tygeltag och putta på bakdelen så han måste flytta undan den.
Ett varv, två varv ... fem varv... vi fortsatte ännu en stund argumentera...
Så plötsligt gick han med på att gå.
 
Eftersom det andra ekipaget på plan förberedde sig på att galoppera och testa lite hinder, och det hade jag inte tänkt, så styrde jag ut hästen från ridplan in i deras mindre hage, som var tom. Där fanns bra plats för lite voltarbete och annat smått.
 
Nallebjörnen blev först väldigt fundersam - rida här? - i min hage?
Ja, jag vet det är lite fel, det stället är ju tänkt för deras fritid, så att säga.
Men när han insåg fakta, så var han plötsligt med på att ställa sig vackert på volten och inte alls spärra sig utåt som han ofta gör annars, speciellt när han tycker det är tråkigt eller för jobbigt.
 
Han jobbade riktigt bra!
Det var bara det att jag måste försöka läsa av hans humör och hinna tajma in en halt och "tack för gott samarbete" innan han fick för sig att strejka och trotsa igen.
Det är svårt!
 
Men det gick, och jag hoppade ner och sadel och träns bort, och "tack för turen" - promenad, hand vid mule, mule i hand... eller mule i rygg... lite variation där vad han tycker passar bäst...
 
Alltid utmaning med en nallebjörn.
Och i morgon då?
Vi får se...
 
Ha det gott!
 
Allmänt | | Kommentera |

Kratsa hovarna utan pannlampa...

 ... gick än idag, men snart behöver mina grumliga ögon hjälp för att se hur det ser ut i hoven.
Jag brukar nog känna också, om hovarnas undersida känns bra.
Det går bra så länge jag kan använda mina "torgridvantar" med fingertopparna avklippta.
 
Idag var "min spelevink" på gång igen.
Otroligt roligt :).
Visst testade han redan på väg till uppstigningsplatsen vilket humör jag är på.
Är hon lätt att irritera idag? Tar hon till grovtoner redan vid mitt första argument?
Men jag lät mig inte luras idag.
Höll linan slak.
Kom!
Och han kom.
 
Sen fick jag nog ta hårda tag med mig själv, både fysiskt och psykiskt, för att inte låta mig luras att... ta hårda tag med hästen.
Slappna av i skänklarna.
Låt sitsen följa med, sitt inte emot.
Låt fötterna vila lugnt i stigbyglarna.
För inte vänster hand över på höger sida av mankammen fast hur snett hästen går.
Nollställ, i stället för att envisas med skarpa tag tills hästen lyder.
Så började jag om.
Båda händerna som man lärde sig i ridskolan.
Tummarna uppåt, händerna en bit från varann, lika kontakt med båda tyglarna, en liten bit ovanför mankammen.
Och så leder du med båda händerna samtidigt åt en sida (inte korsa mankammen) så hästen vänder ditåt.
 
Och så funkar det! :)
Hurra!
Han lyssnar på minsta lilla.
Men märker han att jag blir irriterad och inte ger efter genast han visat ett lyssnande öra så sätter han hårt emot och då får vi nollställa allt igen.
 
Så smart häst!
Jag får kämpa med alla mina grå för att hänga med och inte låta mitt humör lura mig till en felaktig manöver.
 
Och så plötsligt, efter att han i protest snurrat runt runt med fallande bog och allt möjligt fel, så går han så mjukt och snällt precis som han ska, precis så att det känns rätt.
 
Nånting blev alltså rätt idag också.
Även om jag fick fightas med mig själv ibland.
Och försöka förstå vad som rörde sig mellan de gulliga öronen där framme :).
 
Var det nån som pratade om ridterapi? :)!!
 
 
Allmänt | | En kommentar |
Upp