Julröd fluffig nosrem...

 ... ska vi koncentrera oss på här, för jag lyckades inte rita dit den hackamore jag använde.
Dels minns jag inte riktigt hur den såg ut, det finns ju så många olika modeller.
Men det var en lite S-formad metallgrej där på sidan, inte de där riktigt stora utsirade grejerna som det också finns av, en lite mindre modell...
 
Hur som helst.
 
Klart att hästen blir lite fundersam de första gångerna med en sån.
Som inte alls känns i munnen, men som ändå verkar bromsande om ryttaren tar lite mer kontakt med tyglarna.
 
Först tänkte jag att "min" nallebjörn irriterade sig på det julröda fluffet som nosremmen hade runt sig, det var sååå juligt :).
Men kanske det ändå var mera känslan han var fundersam över.
 
Fast han reagerar nog på färger, har jag märkt.
T.ex. har jag nån gång haft ett ljusblått dressyrspö i stället för de vanliga svarta.
Och oj, vad han först har rullat med ögonen och vänt på huvudet över det där ljusa nåt som viftar vid sidan av ryttaren!
 
Ja, jag vet att jag ibland har väldigt svårt att hålla spöt stilla vid sidan, ibland när jag tar ledande tygeltag eller nåt sånt så viftar det till lite väl långt utåt...
Därför gillar jag mer de där korta (hopp)spöna som bara är en liten fjutt, men de långa är mera praktiska om man vill peta en bakdel inåt eller nåt...
 
Jag har de senaste dagarna flera gånger stött på bloggar som skriver om vikten av att ha roligt med sin häst, inte bara att prestera och gå vidare, jag undrar om hösttröttheten är mera uttalad i höst än tidigare år, eller om det bara pratas mer om det...
Att hästarna kan bli leda det här fuktiga höstvädret är ju förståeligt eftersom de samtidigt automatiskt lägger sin vinterpäls för rejäla minusgrader. Svettigt värre alltså.
Samtidigt är det ju nog lite skönt för ryttaren att det inte är minus tjugo i tårna...
Fast där kommer det ju in det som jag också läst om i flera bloggar nu att det är så bra att variera med jobbet så det inte blir tråkigt.
Blir man kall om tårna så är det att ta lite "följa John" med hästen i stället, eller annars koncentrerat "arbete vid hand" eller vad det heter när man får hästen att piaffera bredvid sig på skogsstigen...
 
Nej, skämt åsido, omväxling förnöjer, och det är bara att själv hitta den där inspirationen och orken att göra nåt annat, lite annorlunda, inte så mycket prestation.
Bra att bygga upp kommunikationen också...
 
Slutsvamlat för denna gång, ha det gott! :)
 
 
Allmänt | hackamore, kommunikation, markarbete, travare, unghäst | | Kommentera |

Hackamore...

... var det som gällde idag, mitt i allt.
 
Och jo, jag vet att bilden inte har nåt med hackamore att göra, bilden råkade bara finnas till hands, men den visar också på friheten att gäspa. För hästen då, framför allt.
 
Ägaren till min medryttarhäst hade testat hackamore tidigare i veckan och lämnat kvar det på tränset.
Och är man lat...
... eller tycker man inte hinner byta...
... eller inte tror sig vara tillräckligt skicklig att passa in det vanliga bettet med justeringar av sidstyckena (tänkte skriva kindremmar :D! så lite vet jag... men så googlade jag...) så tar man det träns som finns med den utrustning som finns.
 
Dessutom har jag en gång på en ridskola fått rida en gammal travare (fräsardam) med hackamore och har enbart positiv erfarenhet av det.
 
Och jag gillar det där att ge hästen mer möjlighet att "arbeta med munnen".
Då är ju förstås bäst utan nosgrimma som den på bilden, då får han ju gäspa hur mycket som helst.
Men också att man om möjligt kan styra hästen med mindre "yttre" hjälper och mer med sits, vikt och sånt.
 
Så det blev en annorlunda ridtur idag då.
Dels också eftersom hästen hade hackamore för andra gången i sitt liv och var lite fundersam vad som menas.
Men jag försökte jobba mycket med sits och vikt och sen på slutet med lösa tyglar och "lägga spöt på bogen" för att böja i småsmå serpentiner.
 
Egentligen är det helt fantastiskt, och det var väl det jag egentligen tänkte skriva om, att man kan jobba med hästar på så många olika sätt. 
Om ett sätt inte går riktigt så bra som man tänkt sig, så kanske man kan jobba på ett annat sätt som lyckas bättre.
Det verkar ju som om vissa dagar helt enkelt inte passar att rida dressyr, trava fina volter, vända snett upp och skänkelvikning bort till det övre hörnet och sen en galopp på liten volt i båda ändarna med fin övergång däremellan... osv... osv...
 
Idag blev det ju kanske inte riktigt som jag tänkt mig, dels pga hackamoret, dels pga hästens humör annars.
Men när vi lyckades samarbeta med en uppgift där vi båda verkade lugna och nöjda så tog jag bort sadel och träns och tog fram longerlinan.
 
Jag hade egentligen bara tänkt gå med honom, visste inte riktigt vad jag skulle planera, men jag tog inte longerspöt, bara ett vanligt dressyrspö att lite visa på bog eller bakben med...
Men han gick självmant ut på en longervolt och började trava, så han fick hela linan och fick springa.
Sötnosen.
Och han sprang, travade heter det visst i den här sporten :).
 
Sen behövde jag ju gå med honom en stund eftersom han fick upp flåset, och då blev det lite böjningar och sånt smått. Varvat med avslappnad promenad med lågt hängande huvud...
 
Sen masserade jag hans hals, eftersom han verkade reagera på nåt där när jag borstade av honom. Det gav också till sist en gosstund när jag masserade hans vänstra öra :).
 
Och det här är ju bara en del av vad man kan göra...
Vilken omväxlande sport!
 
Nåja, vi fortsätter! Ha det gott!
 
Allmänt | | En kommentar |

Speed is an enemy to balance...

... kom i mitt fb-flöde när jag kom hem från stallturen idag.
En ridinstruktör jag haft kontakt med hade delat den här kommentaren.
Gärna skulle jag ha hört henne "veckla ut" det här påståendet lite mer, för jag antar man kan så lätt missförstå såna här korta utdrag ur ett sammanhang.
 
Men på ett sätt vill jag gärna tro att det ligger en sanning i det.
Eftersom jag inte riktigt pallar för snabba pållar, längre, eller har fått en viss rädsla för att flyga av, och vet att min egen balans inte alls är den bästa. (Jag är glad för den jag har, men den har brister :) så att säga.)
 
Men jag tänkte faktiskt på det här med fart och "effektiv" träning när jag satt i sadeln idag.
Vi travade nog några varv, men ingen full fart.
Mest var det bara en massa små enkla övningar i skritt, öka volten genom att stiga under sig med bakbenen (hästen alltså :D!), skänkelvikning, öppna, rida på rakt spår, och så det som jag ännu inte får till: det där när man rider en åtta och så mitt i ska man alltså byta varv utan att bogen ramlar in eller att det annars blir obalanserat och "stressigt".
 
Hästen frustade massor!
Och han verkade nöjd. Även om jag vet att han ibland tycker det är tråkigt med sånt där tjafs.
Men han verkade fråga också: vad ska jag göra nu? Nej, rida på rakt spår runt fyrkanten är så tråååkigt, jag vill nåt annat! Och så var han genast med på noterna (=lyssnade massor, förstod inte alltid) när jag föreslog en öppna eller en skänkelvikning eller att jobba mer med bakbenen.
 
Ett par gånger stannade han. Tvärstopp. Nej, jag går inte vidare.
Men han verkade mer säga: Jag förstår inte vad du säger, allt blir så råddigt.
Och om jag då lovade försöka vara tydligare utan att ropa och skrika (med händer och fötter - stilla lugnt lillfingertouch) så gick han med på att fortsätta jobba lite till.
Sötnosen Nallebjörnen!
 
Jag höll inte på alltför länge med de där tråkiga, när han var riktig duktig i att "inte falla in med bogen" så passade jag på att låta honom stanna och så hoppade jag av.
 
Men jag ville ändå jobba lite till, så jag gick baklänges framför honom, styrde hans huvud lite i böjning och visade med spöt vilken sida jag ville han skulle trampa mer under sig.
Han var så duktig! :)
 
Sen testade jag också en sak jag brukade göra med den Gamle Travaren och som han var så duktig på: Att få hästen i först öppna, sen skänkelvikning, genom halvhalter och peka spöt på "böjning för innerskänkel". Det här var lite klurigare, men Nallebjörnen började förstå och kunde nog, i båda varven!
Okej, det var inga perfekta skänkelvikningar och böjningar, men bra ändå!
 
Jag kollade också om han skulle förstå sig på slutahjälper från marken men det blev för svårt.
Måste kolla nån gång hur han reagerar om jag gör det från ryggen.
 
Bra att ha nya utmaningar, nya saker att testa.
Måste bara minnas att han är jättekänslig, blir jättelätt uttråkad om han inte förstår, så jag ska bara känna efter, inte försöka så mycket.
 
Överlag är han jättekänslig med hur man har händerna.
Och hans sätt att protestera är antingen att han börjar snurra nästan på stället eller så stannar han och vägrar gå.
 
Så utmaningar finns.
Att behärska sig själv.
Inte bli arg och irriterad.
På tal om det: han lyfte hovarna så fint idag! :)
Inget strejkande alls.
Jag hann se att hovskägget vippade till en aning när jag böjde mig ner för att kratsa första hoven, så då hejdade jag min hand och bara nuddade vid hoven, i stället för att ta tag i den och försöka lyfta, och då lyfte han hoven utan att jag behövde göra något.
Hade jag inte hunnit ana den där millimetern av förskjuten tyngdpunkt i hans ben så hade jag nappat tag i hoven och så hade han ångrat sin välvilja och stått som fastgjuten åtminstone ett par minuter...
Han är smart och klurig...
... och jag får så lov att lära mig hur jag ska göra, när jag ska behärska mig, dra andan, och blåsa ut långsamt, långsamt och riktigt bottna i mig själv innan jag försöker göra något mer...
 
Man lär sig så länge man har hästar... :)
 
 
Allmänt | | En kommentar |
Upp