Ny strålkastare över hästhagen...

 
 ... sa jag och gladde mig över att inte behöva hämta hästen i mörkret...
Eftersom hagen var rätt stor och det var rätt mörkt speciellt längst bort där en tät skog kantade hagen, så hade jag vid förra stallpasset inte alls njutit av att med en halvdålig pannlampa söka var jag kunde hitta "min" häst.
Som tur hade de sin höbal rätt nära ridplanen och just då råkade de stå runt den så då var det bara att söka efter den mörka häst som hade en liten vit fläck i pannan... jag fick lyfta luggen för att vara säker...
 
Men nu skulle det där problemet vara undanstökat om de hade bra belysning...
Så slår det mig i samma ögonblick hur löjligt det där lät.
Det var ju månen som var lite större än vanligt och råkade titta fram precis bakom skogsbrynet i bortersta hörnet av hagen... medan den lilla (riktiga) strålkastaren lyste i andra änden, just vid ridplanshörnet.
 
Nåja, månen var helt bra. Jag såg faktiskt mycket bättre den här gången.
Dessutom kom hästarna närmare när vi började pyssla med mockningen.
 
Imorgon är det i alla fall ljust när vi ska till stallet.
Så pannlampan behövs bara eventuellt när jag ska kratsa hovarna, för att se riktigt bra.
Härligt med det här krispiga vädret.
Bildens hage är nog vit av rimfrostkristaller nu, men hittills har den nog varit så där gammaltgräs-gulgrön.
 
Måste minnas att vara koncentrerad i morgon, och ändå slappna av och ha roligt med hästen.
Det där med att vara spänstig men inte spänd.
Stor skillnad för hästen, liten nyans att minnas.
 
Sen får det bli som det blir. Måste ta det lite enkelt, inte kräva så mycket att jag blir för seriös och det blir hårt.
Nallebjörnen förtjänar ett trevligt ridpass :).
 
Ha det gott i novemberkrispet! :)
 
Allmänt | glömmaförenstund, travare | | En kommentar |

Månskensritt...

... eller ja, nästan, eller jo, visst...
Månen sken, någon minusgrad, och ett ridpass på ridplan blev det.
Hästen på bilden stod i hagen bredvid, jag hade ju nallebjörnen som jag haft den senaste tiden...
 
Vackert, fruset, men med mina några lager kläder var det precis lagom.
Eftersom jag fick kämpa lite också för att få nallebjörnen att förstå vad jag menade.
 
Det var inte det bästa ridpasset.
Mitt humör tog slut flera gånger och jag märkte att jag måste släppa tyglarna, stigbyglarna, egen viljan, kämpandet och börja om, gång på gång på gång.
 
För det är ju ingen vits att hålla på att pressa fram nåt som hästen protesterar mot.
Även om han skulle må bra av att göra de där rörelserna just som jag tänkt, så kanske det är bra att inte bli osams ändå. Det är mer nytta med motionen om man är på bra humör.
Tänkte jag, gång på gång.
Och det som var så fantastisk var att hästen, trots sitt tonårstrots och gruffande, var med på att börja om igen från noll.
Okej vi glömmer oenigheterna och så tar vi en skritt ut tilll höger här och fortsätter med en travstump, visst?
 
Okej.
 
Men jag är ju inte nöjd med mig själv.
Jag borde inte ha blivit så otålig.
Men "av personliga orsaker" hade jag sämre tålamod igår.
Och man lär sig av sina misstag.
 
Ett plus är att jag lyckades hejda min otålighet gång på gång och nolla allt.
 
Nallebjörnen är ju sist och slutligen så bra! :)
 
Måste hitta på en ny strategi till nästa gång.
Och då har jag ett annat humör (ja,vilket är det då...).
Och då har han ett helt annat humör (ja, vilket är det då...).
 
En utmaning varje gång.
 
Och så den där sista sekunden, när man fört honom ut till hagen, och man vet att han helst vill gå till höresterna där borta i hörnet, och man knäpper loss grimskaftet, och säger tack för idag, du är så bra så. Och så andas man lugnt och försiktigt så han inte ska få bråttom, och så står han där på stället och säger liksom ur mungipan: Jo, jag vet att du har knäppt loss grimskaftet, och jag kunde rusa iväg med ett knyck, men jag orkar inte riktigt det, och så vet jag att du vill jag ska stå här en liten stund till bara för att.
Men nu går jag långsamt iväg, heeejdååå... :).
 
Jo, jag fantiserar, men den där sista sekunden.
Jag har tydligt visat de andra hästarna att de inte får störa, speciellt som nallebjörnen inte är högst i rang,
han ska inte behöva springa undan dem eller ge tillbaka medan jag är där.
Kanske inte ridpasset var så dåligt i alla fall då han inte sliter sig ur mina händer...
 
Men jo, ny utmaning nästa gång...
Ha det gott i vinterknastret! :)
 
Allmänt | balans, kommunikation, travare, unghäst | | Kommentera |

Julröd fluffig nosrem...

 ... ska vi koncentrera oss på här, för jag lyckades inte rita dit den hackamore jag använde.
Dels minns jag inte riktigt hur den såg ut, det finns ju så många olika modeller.
Men det var en lite S-formad metallgrej där på sidan, inte de där riktigt stora utsirade grejerna som det också finns av, en lite mindre modell...
 
Hur som helst.
 
Klart att hästen blir lite fundersam de första gångerna med en sån.
Som inte alls känns i munnen, men som ändå verkar bromsande om ryttaren tar lite mer kontakt med tyglarna.
 
Först tänkte jag att "min" nallebjörn irriterade sig på det julröda fluffet som nosremmen hade runt sig, det var sååå juligt :).
Men kanske det ändå var mera känslan han var fundersam över.
 
Fast han reagerar nog på färger, har jag märkt.
T.ex. har jag nån gång haft ett ljusblått dressyrspö i stället för de vanliga svarta.
Och oj, vad han först har rullat med ögonen och vänt på huvudet över det där ljusa nåt som viftar vid sidan av ryttaren!
 
Ja, jag vet att jag ibland har väldigt svårt att hålla spöt stilla vid sidan, ibland när jag tar ledande tygeltag eller nåt sånt så viftar det till lite väl långt utåt...
Därför gillar jag mer de där korta (hopp)spöna som bara är en liten fjutt, men de långa är mera praktiska om man vill peta en bakdel inåt eller nåt...
 
Jag har de senaste dagarna flera gånger stött på bloggar som skriver om vikten av att ha roligt med sin häst, inte bara att prestera och gå vidare, jag undrar om hösttröttheten är mera uttalad i höst än tidigare år, eller om det bara pratas mer om det...
Att hästarna kan bli leda det här fuktiga höstvädret är ju förståeligt eftersom de samtidigt automatiskt lägger sin vinterpäls för rejäla minusgrader. Svettigt värre alltså.
Samtidigt är det ju nog lite skönt för ryttaren att det inte är minus tjugo i tårna...
Fast där kommer det ju in det som jag också läst om i flera bloggar nu att det är så bra att variera med jobbet så det inte blir tråkigt.
Blir man kall om tårna så är det att ta lite "följa John" med hästen i stället, eller annars koncentrerat "arbete vid hand" eller vad det heter när man får hästen att piaffera bredvid sig på skogsstigen...
 
Nej, skämt åsido, omväxling förnöjer, och det är bara att själv hitta den där inspirationen och orken att göra nåt annat, lite annorlunda, inte så mycket prestation.
Bra att bygga upp kommunikationen också...
 
Slutsvamlat för denna gång, ha det gott! :)
 
 
Allmänt | hackamore, kommunikation, markarbete, travare, unghäst | | Kommentera |
Upp