Lugnande andningsövning i boxen...


... för att hästen skulle förstå att jag inte kräver nåt av den, den kan slappna av, och för att jag ska träna mig i att leva i nuet när jag är med hästar,
 
Hade vägarna förbi en ridskola igår och tyckte jag ville hälsa på där.
I stallet var det rätt lugnt, men från manegen bredvid hördes hästar som frustade och ridlärarens instruktioner till eleverna, och följande lektions elever var på kommande att kolla "hästlistan" och eventuellt ställa sin häst.
Så det var i alla fall lite prat och steg och funderingar. Inte ännu kvällens lugna höätande ljud...
 
Jag kom fram till första hästen. Han som många kanske rusar förbi eftersom de siktar in sig på nån häst längre bort i stallgången. Han som en del i alla fall hinner ropa hej åt, men ändå inte stannar och pratar.
 
Jag sa hej, och hans namn. Han stod med huvudet bortåt, men jag såg att han hörde, så jag stod kvar ett par sekunder för att se om han ville ha kontakt. Han vände på huvudet och efter ytterligare några sekunder lyfte han bogen för att flytta frambenet. Jag hade redan hunnit tro att han inte var intresserad, så jag hade också "lyft bogen" för att flytta mig vidare till nästa häst, inte störa. Men jag hejdade mig mitt i rörelsen, han fick inte se att jag var på väg bort redan, kommer han och hälsar eller? Jo, han kom, långsamt.
 
Efter att ha hälsat genom gallret en stund, så bestämde jag mig för att gå in och prata. Vi kände inte varann egentligen, så han var lite skeptisk mot mig. Vad har du för ärende? Jag var också lite osäker, vill han egentligen alls ha sällskap?
 
I samma ögonblick öppnades manegedörren och ridläraren dök upp och hälsade. Du får gärna borsta honom medan du är där, sa hon glatt. Och jag var nöjd, för att ha fått "officiell tillåtelse" att pyssla med hästen. Då gällde det bara att få honom att acceptera mig...
 
Som lite yngre häst hade han lite det där huvudet-upp-sättet som får mig att bli så kolossalt osäker, på gränsen till rädd. Jag visste ju nog att han inte var elak, men han hade lite tonårsfasoner ännu. Så hur skulle jag göra?
 
Jag tog grimman och tänkte om jag sätter fast honom till först åtminstone, så hinner vi prata, medan jag får styr på mina rädslor... Jag satte på honom grimman, vilken han tog villigt, och så band jag fast grimskaftet halvlöst i boxväggen.
 
När jag började borsta honom blev han lugn, det här kände han till, sen började han snusa på mig, på mina kläder, vem är du egentligen? Och jag låtsades borsta, men försökte koncentrera mig på lugn andning, han ska inte behöva känna någon press från mig alls, jag tog djupa andetag, suckar, riktigt koncentrerade mig på att förmedla jag-har-all-tid-i-världen-och-du-behöver-inte-prestera-nåt-alls.
 
När jag gick över till andra sidan för att borsta där så vände han helt på huvudet och kollade sådär vänligt, snusade överallt, lugnt, inget nafsande, bara piggt och nyfiket, som en ny häst ska vara.
 
Det var en verklig lektion för mig, den där stunden, i att vara där och då, inte tänka framåt, inget utanför boxen, inget annat än hästen och jag, bara lugnet och värmen och vi är vi två. Jag blev lugn, och jag tror att hästen var lugn sen när jag tog av grimman och gick vidare.
 
Allmänt | | Kommentera |

Hur nära får man komma...?

... innan hästen knycker till och springer bort?
Just när man ska ta tag i grimman gör den ett elegant knyck med huvudet, och efter att ha stått blickstilla, väntande, flera sekunder medan man närmat sig den, så är den plötsligt tio meter bort med huvud och svans lyft i trots...
 
Lite bekant.
 
Även om jag nu ett par gånger lyckats hålla mig själv så pass lugn att jag inte försökt grabba tag i grimman snabbt utan faktiskt gett hästen chans att dra sig undan om han inte vill bli fångad. Och han har stått kvar. :)
Jag har anat en liten minimal ryckning eftersom jag stått så nära, men ett par meter bort hade den ryckningen inte synts. Och, som sagt, han stod kvar i alla fall. Sötnos!
 
Var som åskådare på en kurs igår där det jobbades bland annat från marken med en liten temperamentsfull surpuppa till häst. Hon tålde inte att man petade i henne för mycket, eller just alls. Men samtidigt var hon extremt samarbetsvillig bara man respekterade hennes privata bubbla.
 
Så kursdragaren lyckades få hästen att göra allt hon bad om, utan att peta :).
 
Sen skulle ryttaren sitta upp också. Genast i skritten protesterade hästen mot skänklarna. Där skulle inte petas alls, då sparkar jag med bakbenen! Då gav kursledaren direkt en intressant uppmaning till ryttaren (som ju nog var både erfaren och skicklig). Tänk dig att du inte har underskänklar alls, så de ska inte röra vid hästen. Du ska i stället rida med överskänklarna och sitsen, och vid behov hjälpa till med tyglarna, men kom ihåg att dina ben slutar vid knäna!
 
Sen fick hon i uppgift att rida både öppnor och slutor längs långsidorna och också få till lugna volter i trav. Hon koncentrerade sig enormt och pustade: det här är svårt! Men det gick, och hästen utförde alla uppgifter galant och utan protester. Ryttaren sken som en sol, hästen började bära sig vackert och ingen behövde vara sur! :)
 
Det var det där med respekt och förtroende och samarbete.
Så intressant, så svårt...
... och så fantastiskt när det fungerar!
 
Allmänt | | Kommentera |

Inte många fina höstlöv ute men...

... desto mer här i stället då! :)
Eftersom många lövträd i år tydligen drabbats av det myckna regnandet har de bara fått bruna löv som ramlat ner alltför snabbt. Så det fina höstsprakande konstverket man varje höst längtar efter har inte riktigt infunnit sig.
 
En annan sak som inte infunnit sig här på bloggen är intresset att påta med bilden så att den skulle passa in i headern utan att bli beskuren både upptill och nertill. Så då får den vara som den är. Hästarna syns ju, vilket är huvudsaken. Men här ovanför syns i alla fall hela bilden som den borde vara i headern också.
 
Nog om det.
 
En trevlig ridstund ute på en stubbåker är ett vanligt motiv ute bland hästbloggarna nu.
Jag hade ingen kamera med mig, eller telefon heller.
Men i mitt minne finns många trevliga tankar från igår, och stubbåkern, och en äldre häst som tyckte väldigt mycket om att springa.
Och när jag tänkte tanken att han skulle få sträcka ut ordentligt efter alla serpentiner och böjningar hit och dit så råkade jag nudda vid hans sidor med skänklarna och jag fick känna av en högre växel som han i sin artighet inte ännu låtit mig ana. Jag blev överraskad och tog lite mer kontakt med tyglarna och då reagerade han genast, så det blev bara ca 7 steg fullfarttrav. Då.
Sen på slutet kunde jag ändå inte hålla mig utan lät honom sträcka ut på en "långsida" (heter det så på en åker?) och jag måste ställa mig i fältsits för att han skulle få jobba fritt. Gamla travarminnen kanske dök upp, och han njöt, tror jag :).
 
Hur som helst vet jag vad som finns att vänta, bara jag känner mig redo med min dåliga balans.
Den börjar nog bli bättre, men än har jag lång väg att gå.
 
Tur är väl det, så har man nåt att jobba med och för...
Ha det gott! :)
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp