Den envisa hästen har lärt mig sååå mycket... om mig själv...
Jag börjar godkänna det nu.
Det är sällan numera som jag får gråten i halsen när det inte blir som tänkt.
Jag börjar förstå att det finns ett större perspektiv, som kan ge mycket mer...
Men jag förstår inte ännu...bara att det finns nåt att förstå :).
Inget är som förr, det mesta har förändrats.
När jag far till stallet har jag inte längre som mål eller önskan en ridtur på plan.
Det är inte heller en terrängtur som ligger högst upp på listan.
Visst hoppas jag ännu på att våga. Och att kroppen ska kunna.
Men först och främst gäller det att lära sig mer om hästens funderingar och kommunikation.
Vad säger han egentligen?
Varje gång får jag kämpa med att inte överreagera.
Att inte falla in i gammalt mönster.
I stället vill jag förstå, lyssna, iaktta, avläsa de små tecknen han visar.
Det här "paradigmskiftet" är ju möjligt dels för att det inte är min häst. "Bara" en häst jag träffar några gånger i veckan. Jag kan koncentrera mig helt på att lära mig förstå hans beteende.
Ibland är det så svårt att komma underfund med.
Att inte ta illa opp när han ger sig av.
Inte ta det "personligt" ifall det inte alls blir nån kontakt... annat än en blick tvärsöver hagen.
Men oj va många små guldkorn det finns under de där stunderna!
När kontakten verkar finnas där. Enkelt. Fritt. Öppet. Otvunget. Frivilligt.
De stunderna är obetalbara.
Och de gör det värt att fortsätta, ett steg i taget.
Horsesinmind, always :).