Sadeln ska vara en centimeter längre fram...


... sa nån åt mig.
Aha, nå nästa gång ska jag minnas det och testa om det är nån skillnad.
Det är bara det att gången därpå blev det att testa en helt annan sadel så då visste jag inget igen.
Jag kan ju inte sånt där nå vidare.
Ditåt vet jag, och lite vad man ska titta på, men att få det rätt sen...
 
Bilden är helt klart också helt uppåt väggarna fel, men bilden är där bara för att.
 
Men jag tycker det är lite knepigt det där.
Dels ska sadeln passa hästen. Helt klart.
Sen ska ryttaren passa sadeln också. Inverkar stort på ridkomforten både för hästen och ryttaren.
 
En helt annan sak, och absolut en av de största faktorerna som inverkar, är ryttarens hållning och kondition.
Sitter man så rätt man kan och har de rätta musklerna att använda på rätt sätt så är det definitivt lättare att hitta sin plats i sadeln, oberoende vilken sadel det är.
 
Den "nya" sadeln som jag provade sist var en mer allroundsadel än den jag använt hittills, och jag märker att jag inte riktigt passar eftersom jag helst har rätt långa stigläder. Då blir det en viss krock där...
 
Men sak samma. Ridturen var rätt bra. Med beaktande av att det kommit ca tio centimeter kladdig snö ovanpå gyttjekladdet på ridbanan.
Hästen var i alla fall toppen. Som för det allra mesta.
 
Horsesinmind.
Ha en bra valborgshelg!
 
Allmänt | | Kommentera |

Hästens naturliga form...


Var på en intressant föreläsning i helgen. Om bärighet och att få hästen att gå i rätt form.
Föreläsaren resonerade som så att hästen ju ursprungligen har gått, och när den får göra som den vill i hagen går, med huvudet nedsänkt, äter och "rullar" framåt på ett sätt, väldigt framtungt.
Bakbenen gör inte mycket.
Utom de gånger när den leker eller bråkar med andra hästar...
 
Men sen när hästen får en ryttare på ryggen så blir det ju annorlunda.
Dels mera tyngd, inte så bra att gå med huvudet nere i marken och bara jobba med frambenen, dels stör ryttaren med sina skänklar, pushar framåt, orsakar kanske obehag, och hästen lyfter huvudet rätt högt, spänner sig kanske, och går framåt på ett helt annat sätt, kanske försöker "springa ifrån" obehaget. Frambenen har kanske fortfarande rätt mycket vikt, och bakbenen bara pushar på för att komma bort...
 
Det jag ville lära mig mera om på föreläsningen var hur jag ska göra för att hjälpa hästen att orka bättre, vilja mer, må bättre, hålla längre...
 
Innan föreläsningen sökte jag tips på nätet också. I Markus Ridhandbok. Dels tar han opp olika ämnen i olika kapitel, väldigt åskådligt. Men så har han också en flik där läsare har fått ställa frågor och där han svarar på och funderar kring läsarnas tankar. 
Där hittade jag ett citat som jag gillade, vet ju inte om det stämmer alltid och till 100 %, men det verkar logiskt:
 
"Ingen häst väljer att gå i en form som ger den dåliga muskler" om den får välja själv, så åt en som frågade hur hon skulle lägga upp träningen för en gammal häst som "stått stilla" en tid gav han rådet: Låt hästen välja och stör så lite som möjligt med skänklar och tyglar.
 
Jag märkte det här senast jag red den gamle travaren.
Han har ju inte gått så mycket i vinter, mest på grund av dåligt underlag i kombination med barfota hovar. Han har ju gått och busat med tjejerna i hagen förstås men inte så mycket annars.
Jag hade skrittat en god stund när jag på en "långsida" gav honom rätt långa tyglar och bara koncentrerade mig på att vara följsam med sitsen och störa så lite som möjligt.
Och hans reaktion! Han sänkte huvudet till samma nivå som ryggen ungefär och så frustade han och längde på stegen.
 
Jag blev så glad i hela kroppen! Några steg lyckades jag störa honom så lite som möjligt och han fick välja form..
 
Men jag märkte hur svårt det var att inte störa!
Det vill jag lära mig mer om!
Inte störa :)!
 
Ha det gott!
.
 
Allmänt | | Kommentera |

Kan man gäspa med bettet i mun?


Jo, det kan man visst :)!
 
Jag har en gång varit med om att den häst jag ridit (nej, inte den på bilden) mot slutet av ridpasset börjat gäspa något enormt.
Det första jag märkte var att jag tappade helt kontakten med hästens mun, det var som om bettet hängde i luften :). När jag böjde mig åt sidan för att snegla på vad det var som hände där framme så såg jag att hästen gäspade.
 
Det var bara så konstigt att allt "stöd" försvann, det kändes som att det var så skört där framme att det bästa jag kunde göra var att släppa tyglarna helt.
Nu minns jag inte hur det gick sen, det är minst tjugo år sen, men plötsligt var allt bara som vanligt igen, när hästen slutat gäspa och "tog kontakt" igen.
 
Men det här förutsätter förstås att det inte finns en massa remmar och hinder fastspända runt hästens mun.
 
Ja, jag vet att det knappast finns ett sånt träns som jag ritat på bilden. Jag kan inget om sånt där. Jag tror förresten att det träns jag använde på den häst som gäspade saknade helt nosgrimma och övriga remmar runt nosen, det var endast sidstycke, käkrem och bett...
 
Men för att återknyta till dagens stalltur.
Jag hade tänkt testa en ridtur idag, på åkern, men hade först lite svårt att hitta nåt lämpligt ställe att sitta upp från (är inte så vig att jag kommer mig upp från marken, inte än...) och sen när vi hittade ett ställe så tycktes hästen inte gilla att stå stilla där, så jag blev överrumplad av ridrädslan igen, och gav efter. Jag borde ha gett hästen tid och lugnt försöka få honom att stå stilla, jag vet ju att han inte är en sån som busar. Men som sagt, när rädslan kommer krypande hukar jag mig. Jag sa åt mitt sällskap, som redan suttit upp på sin häst, att jag promenerar med hästen idag, igen,
 
Och det blev nog riktigt bra i alla fall.
Även om det var ett litet nederlag att jag inte kom mig upp...
Kanske nästa gång :).
 
Ha det gott!
 
Allmänt | | En kommentar |
Upp