Det fortsätter att vara rätt tyst här...


... när det inte går att skriva som förr, måste låta det som hänt sjunka ner lite till, försöka hinna hitta mig själv igen, och var jag står nu, när grunden plötsligt försvann under fötterna...
 
Men jag skulle kunna skriva om en hel del, lyckliga ögonblick när hästen förstår och solen skiner och fartvinden rufsar om mitt gråa hår...
 
En speciell guldkant på kvällen gav den gamle travaren igår,
han som inte låter sig fångas,
och som jag envist försökt få att förstå att jag inte tänker ta fast honom på länge länge om han inte insisterar,
men som jag så hemskt gärna skulle vilja få kontakt med i alla fall,
få klia på mulen, under pannluggen, runt öronen...
Jag har varje dag vid stallet gått nära honom,
bara så nära att han inte känt sig hotad, 
pratat med honom och testat hur nära jag kan gå utan att han visar tecken på att dra sig undan,
då har jag snabbt tagit ett steg tillbaka för att visa att jag inte vill rubba hans cirklar, jag vill bara ha kontakt.
 
Nu vet jag inte om det här alls är rätt.
Men så här har jag fått för mig att göra.
De senaste tre fyra gångerna vid stallet har jag med utsträckt hand känt av hans skägg med fingertopparna, känt hans varma blåsning på min hand, och stått blickstilla för att han inte ska behöva känna oro.
(Nu är han ju inte skygg som så, han är nu bara en sån som eventuellt ska löslongeras en stund innan han plötsligt får för sig att stå stilla som om han alltid tänkt sig att man får ta fast honom, han är en lurig herreman.)
 
Och så igår kväll alltså.
Han kom rätt nära, på cirka en meters avstånd, stod helt stilla, men precis som han brukar när han inte heller låter sig fångas, utan genast man sträcker ut handen för att ta tag i grimman så har han vänt på huvudet och gått sin väg.
Nu stod han stilla.
Jag försökte läsa av hans ögon, vad tänkte han?
Men det kunde lika bra betyda det ena som det andra.
Jag sträckte ut handen och sakta sakta sträckte jag den närmare hans mule.
Men jag stannade cirka fem centimeter ifrån. Resten ska han visa själv att han vill, tänkte jag.
Och det ville han.
Efter en evighet (min arm kändes som domnad nästan) så snusade han på mina fingrar och jag vågade testa klia honom på mulen.
Eftersom han verkade njuta av det fortsatte jag försiktigt på övre sidan nosremmen utan att nudda själva grimman.
Han stod helt stilla.
Jag visste att det var skört, men jag nådde ända upp till pannluggen och mot öronen.
Men så tyckte han det räckte och vände bort huvudet en aning. Jag drog genast bort handen.
Tydligen räckte det.
Men inom mig jublade jag. Det var precis det här som var mitt mål!
 
Ska bli intressant att se hur det blir nästa gång.
---..
Sen skulle jag också kunna berätta om den unge travaren och hans kantiga trav i hans svårare varv.
Om hur lyssnande han är. Om de fina skrittvolterna med lätt böjning i båda varven vi fick till i går.
Eller om de två lugna övergångarna från trav till skritt som fick mig att sätta punkt för träningen eftersom det hade varit så svårt med avbruten trav hela tiden...
 
Men jag orkar inte skriva engagerat.
Orkar bara ta vara på hästterapin inombords just nu. För den behöver jag verkligen.
Mer än någonsin.
 
Livet går vidare... tills det tar slut...
Ha det gott!
 
Allmänt | | En kommentar |

Ibland blir det tyst en stund...

... som nu till exempel när jag inte har skrivit nåt på väldigt länge.
Att jag ändå faktiskt var på terrängtur på den unga nya hästkamrat som jag håller på att lära känna är just nu helt otroligt :).
Att jag hölls på i den våldsamma traven som han valde när han skulle hänga med tjejhästen som rusade iväg framför honom.
Att jag hölls på i galoppen som jag så gärna ville testa men ändå inte riktigt skulle våga.
Att jag vågade ta ännu en galopptur, men tog mitt 60-- förnuft till fånga och bad honom försiktigt att hålla sig till trav i alla fall.
Att han var så artig och belevad att han höll sig till traven fast tjejhästen "försvann i fjärran"...
... och fast han, när han mötte matte på skogsvägen, gick med på skritt fast han frustade och flåsade och flämtade: jag vill galoppera, jag kan också, jag är snabbare än hon, stoet, låt mig bara visa det!
 
Sötnos :).
 
Men nu har det varit tyst.
Kommer kanske att vara det ett tag.
Sånt händer ibland.
Livet stannar upp.
Eller tiden.
 
Men jag ska ut på en liten annan tur om ett par dagar, med nån islandshäst kanske, eller rentav en fjording, jag vet helt enkelt inte vilka hästar som huserar på det där stallet jag ska till.
 
Ska bli skönt att komma ifrån den besynnerliga stress som vill krypa på mig här hemmavid.
En stress som jag helt vill ignorera, men som inte riktigt går att undvika.
Tids nog blir det tid att göra ny header som passar sommaren.
Tids nog blir det tid att leka med paint och få till nya bilder som berättar om de härliga fyrfotingarna.
 
Tids nog.
Ha det bra, hör ni, ta vara på det som finns just nu, det som är verklighet, grå vardag - det kan vara helt annorlunda i morgon, inte nödvändigtvis bättre än det varit...
 
Allmänt | | En kommentar |

Så sitter jag där igen...

Bildresultat för sits site:http://horsesinmind.blogg.se/
...  och har problem med sitsen...
 
Jo, jag borde vara mer än glad nu.
Jag har börjat rida igen, efter minst ett halvt års uppehåll!
Och nästan det första jag gör är att börja klanka ner på allt möjligt som kan vara fel.
Sitsen, tränset, sadeln, mina händer, kroppen, kunskapen, rädslan...
 
Jag är nog på fel humör helt enkelt.
Kan inte njuta av den nya bekantskapen.
Fy skäms på mig!
 
Jag hoppas jag fort kommer ur det här konstiga tillståndet och börjar njuta av ridningen igen så inte hästen hinner bli uttråkad på min sura uppsyn...
Visst, jag pratar nog glatt med honom, men hästar märker ju sånt där nästan innan man märker det själv.
 
Den gamle travaren, som jag pratat med tidigare, och som jag berättat om så många gånger här, står i hagen bredvid nu, och tittar fundersamt på när jag sitter på ryggen på en nästan 15 år yngre travare.
 
Den yngre travaren är en trevlig typ. Stadigt byggd, lite kantig än i rörelserna med ryttare, väldigt lyssnande och ibland väldigt oförstående :). Snäll och stabil, men lite klumpig kanske, burdus ibland, har stora hovar som han inte alltid tänker efter var han sätter ner :). Han går ibland med huvudet högt (därför passar den gamla bilden rätt bra) men ibland lyckas jag få honom att gå lugnt med huvudet sänkt fast jag sitter på ryggen. För det mesta är traven väldigt kantig, men ibland ställer han sig inåt rätt bra, även i det svårare varvet. Galoppen har jag inte testat än...
 
Så det är tänkt att jag ska få rida honom nu. Tänk vilken lyx!
Och så går jag omkring med tårar i halsen...
 
Men det är väl en process det där att byta från en häst till en annan också.
Det tog ett tag innan jag kunde släppa taget om den gamle.
Men nu har jag kommit så långt, tror jag, så det går att välja den yngre hästen direkt i hagen.
 
Löjligt.
Men jag ville först inte lämna den gamle. Han har lärt mig så mycket :).
Den nye kommer nog att lära mig mycket också, om jag bara vågar sitta kvar när han sätter fart.
Jag hoppas, som sagt, att han inte hinner bli uttråkad innan jag kommer så långt att jag vågar låta honom galoppera. Men eftersom han är lite svårstyrd ibland så är jag rädd att släppa honom i högre hastighet...
 
Men här står jag nu.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Men jag får fortsätta med "horses in mind" och det behöver jag.
Så nu vet ni varför det inte blivit nåt skrivet på en tid heller.
Mycket att fundera på.
Inom en själv kanske främst.
Att man ska vara så jobbig!
 
Ha det gott i vårregnet! :)
 
 
 
Allmänt | | En kommentar |
Upp