Först efteråt gick det upp för mig...
...vad som egentligen hände...
Ett av de där guldkornen jag nämnde i senaste inlägg.
Jag mockade på ridplanen bredvid hagen, då jag såg att något såg konstigt ut med "min" häst som gick och betade.
Vad hade han för grimma egentligen? Var det nåt nytt...?
Nej men, den är ju helt sned och konstig!
Jag gick in i hagen och konstaterade, medan hästen fortsatte äta gräs, att knäppet runt mulen gått sönder så grimman hängde bara i nackremmen egentligen.
Så medan han hade superbråttom med att äta, försökte jag få rätsida på grimman, ta av den, sätta på den och luska ut om den ändå kunde hållas på fast en del var sönder...
Han var alltså vrålhungrig.
Jag fick opp hans huvud men hann inte riktigt pilla med det söndriga knäppet innan han lade ner huvudet igen och jag dök ner bredvid och fortsatte pilla.
Samtidigt tog han ett halvt steg framåt och trampade rakt mitt på min fot.
Jag hann bara känna hur han "drog efter andan" och på nåt vänster gjorde hoven ultralätt och släpade den över min fot och ner på marken bredvid innan han lade hela sin tyngd på.
Jag kände/hörde "kraset" från hov mot sko, men kände bara en ultralätt touch.
Och jag rätade på mig och fick tårar i ögonen.
Han hade i princip stått på min sko och jag var helt oskadd, bara ett dammigt skrapmärke syntes på skon och mitt hjärta som dunkade av tanken på vad som kunde ha hänt.
Vad är nu det här att skriva om så stort, tänker ni kanske.
Till saken hör, att ända sedan början av vår bekantskap har det känts som att han går över mig, jag är luft, han bara kommer trampande som för att hälsa men så går han förbi så nära att jag definitivt måste flytta på mig för att inte råka illa ut.
Jag hade blivit rädd för honom.
Litade inte ett dugg på honom.
Tyckte han var lömsk.
På senare tid, det senaste året eller så, har jag vänt om, tänkt om, och försökt börja förstå vad och hur och varför.
Och vartefter jag har förstått mer så har jag försökt göra bättre.
Do the best you can, and when you know better, do better.
Men det har känts segt.
Och det är ju inget i den hästhobbyn som syns utåt.
När man står där i hagen och försöker förstå.
Det känns löjligt.
Men den här stunden, när det kändes som att han sa, oj, nej, ursäkta, förlåt, det var inte meningen. Och att han stod kvar sen efteråt, åt febrilt, men respekterade mig, även om han stod väldigt nära.
Den här stunden gav mig en stor orsak att fortsätta försöka respektera honom.
För han visade att han nog respekterar mig.
Det här är så stort för mig.
Men det känns så löjligt att skriva om.
Men när man till och från kämpat och kämpar med hästrädsla och ridrädsla och plötsligt ser att det finns en väg vidare här. Det är ingen bred motorväg, men går man försiktigt och eftertänksamt så kommer man vidare närmare målet.
Jag vill fortsätta samla guldkorn.
Och hoppas jag kan ge såna åt "min" häst också.