Att rida i mörker...
... och själv ha extremt dåligt mörkerseende är inte det allra trevligaste...
Jag skrev ju om det här för ett par veckor sen.
Då var det första mörka ridturen för i höst, vi hann inte innan det blev mörkt, och strålkastarna vid ridbanans ena hörn var både bra och dåliga...
Jag blev helt knäckt då. Tänkte det här går inte, jag kommer aldrig att kunna rida mer i höst den här vanliga tiden, jag ser ju knappt var hästen är!
Följande gång, ett par dagar senare, var det lika mörkt, men på nåt sätt, när jag satte mig upp i sadeln och hästen stegade iväg i sin raska skritt som han brukar, tänkte jag, nu sitter jag stadigt här, hästen tycks se var han går, vi kör på det!
Och på nåt sätt lyckades hästen inge mig ett lugn, nu leder jag, det här sköter jag.
Jag visade ju förstås väg vad jag ville han skulle göra, men jag kollade inte in detaljer på ridbanan.
Jag planerade vägar och volter och rutter och hastighet med blicken suddigt längre fram.
Antagligen var det just den "mjuka blicken" som hjälpte mig att slappna av och samtidigt hålla balansen bättre i sadeln och hästen skötte gångarterna och hovlyften.
Jag var så glad att det gick att rida i mörkret! :)
Visst vet jag att det kommer motgångar, både utanför mig och inne i mitt huvud, men såna här små segrar är så viktiga för att man ska kunna fortsätta...
Så glad över hästkontakten!
Hoppas ni också har nåt trevligt att vara glad över!