Nu kör vi, sa spelevinken...


... och jag höll andan för att inte störa...
Det började med de vanliga rutinerna.
Mocka ett skottkärrlass eller två. Medan hästarna drog sig bort från stallområdet och sakta gick längst bort i hagen. Förstås.
Hämta häst i hagen. Långt borta.
Rykta. Sadla.
 
Och så gick jag med hästen till den där uppstigningsplatsen vi har, ett brunnslock som är precis lagom högt.
Jag skulle ställa hästen på sin plats, men han stannade en halv meter ifrån.
Ett steg till sa jag. Nej, sa han.
Okej, sa jag, och steg opp på brunnen och satte mig i sadeln.
 
Jag hann knappt få fötterna i stigbyglarna så gick han framåt och ut på ridplan.
Eftersom jag inte hade väntat mig en så snabb start, men var väldigt glad över att han ville gå, så hade jag fullt sjå med att inte hålla in honom, vara för petnoga med att han ska stå precis så många sekunder som jag säger, jag hade ju gott och väl hunnit "sätta mig till rätta" i alla fall.
 
Jag höll andan.
Han skrittade på.
Jag nästan spretade med benen för att inte irritera honom med skänklarna.
Nä, det gjorde jag inte, men jag tänkte att jag måste bara "rama in honom", inte sätta obehövlig press på honom.
Och så visade jag bara ytterst mjukt med tyglarna att han skulle ut i spåret.
 
Och han skrittade som om vi alltid gjort så här.
 
Ett varv, två varv.
Vi bytte varv mjukt och försiktigt utan att dra i tyglarna.
Han lyssnade och gjorde som jag visade.
 
Eftersom han var så duktig på alla sätt, och visade att han lärt sig skänkelvikning också, när jag råkade sitta lite "tokigt" och mixtra med tyglarna så han trodde jag menade nåt, så tänkte jag att jag vågar mig på lite böjning och ställning och så tog vi en rätt stor åtta mitt på ridplan.
Inga problem, sa han, trots att han nog gruffade lite mer i höger varv, tyckte det var jobbigare.
 
Men allt funkade!
 
Men jag testade ingen halt.
Och inte ryggning.
Var han en gång så här framåt så ska han få gå framåt. Tänkte jag.
Och så började han trava.
 
Och så travade vi i spåret, som bästa travaren, några varv till vänster vilket ju gick väldigt bra.
Sen blev det lika många varv till höger, jag måste riktigt räkna varven för att koncentrera mig på nåt annat än att mixtra för mycket med tyglar eller skänklar.
Det funkade hur bra som helst!
Fast han flåsade helt klart mer när han måste ställa sig lite till höger.
 
Och på slutet märkte jag att han inte orkade riktigt försöka.
Så jag saktade in till skritt igen.
Nog skulle han ha orkat myyyyycket mer, och massor av galopp, men nu var det fråga om att hitta samspelet överlag. Efter alla konstiga svängningar och vägringar och avramlingar och annat strul.
 
Så efter lite mer små övningar i skritt, och med en övning som lyckades riktigt bra, så andades jag ut, slappnade av så han själv saktade in och stannade och så hoppade jag av.
 
Jag tog bort sadeln och bytte tränset till grimma innan jag "skrittade av honom" = gick med honom på ridplan.
 
Han verkade nöjd. Jag var otroligt nöjd. Och glad.
 
Vad var det som gjorde att han plötsligt fungerade?
Var det att jag inte alls drog i grimskaftet när jag hämtade honom från hagen?
Eller var det att jag borstade tillräckligt mjukt?
Kanske jag lyckades lägga sadeln på rätt plats?
Spände jag sadelgjorden tillräckligt försiktigt?
Var det för att jag inte tvingade fram honom den där halvmetern vid brunnen?
Eller var det bara så att han hade en bra dag idag?
 
Återstår att se hur det blir nästa gång... kanske jag är klokare då...
 
Ha det gott i höststarten! :)
 
Allmänt | travare | |
#1 - - Bettinas islandshäst:

Ja, tänk vad vi försöker förstå och hitta rationella förklaringar vi tvåbeningar. Så rätt du gjorde som bara njöt och lät kompisen knoga på.

Upp