Med förkylningstunga fötter i djupsnö...
... så blir det inget markarbete att tala om. Jag flåsade värre än en blåsbälg och kände hur den råa luften drogs in i halsen.
Vi var först på åkern bortom huset. Eftersom det var nästan ljust ännu.
Dimman höll visserligen på att krypa in över varje tomrum och gjorde att pannlampan inte heller hjälpte särskilt mycket.
Men snön var förvånansvärt djup. Och förvånansvärt skarp att gå i. Lite som flerdubbel skare med lite mjuksnö emellan.
Nej, jag hade fullt upp med att hålla mig själv på fötterna. Att hålla koll på hästens fötter och se till att han gick ordentligt kom inte på fråga.
Men vi flyttade oss rätt snabbt till ridplanen i stället.
Den var ungefär likadan, men med lite mindre snömängd, och så fanns det ett upptrampat spår runtom som vi åtminstone kunde gå raskt i.
Man ska ta det lugnt när man sätter igång efter juluppehållet :).
Tyckte hästen som åt snö så fort han fick chansen (?). Ett tag måste jag ruska på huvudet och förvissa mig om att det var snö och inte gröngräs :D!
Tyckte jag också när jag märkte vilka spagettiben jag hade. Inte bra med överansträngning.
Hur ska man komma igång efter en sån förkylning?
Borde komma mig upp på hästryggen och trampa ner snön lite mer effektivt...
Brukar vara bra förr på att göra en massa böjningar och öppnor och slutor på alla andra ställen än i spåret, och på det sättet få en nertrampad snöyta.
Men till fots lyckas jag inte.
Inte med förkylning i kroppen...
Vi får återkomma och hoppas på bättre omständigheter!