Hästhuvud på axeln och is på ärmen...
... det är inte så illa egentligen.
Vadå, is på ärmen, undrar ni kanske?
Jo, när man går baklänges framför hästen, håller i huvudet/grimman vid nosen och försöker få hästen att ställa sig på ett visst sätt, så flåsar han på jackärmarna och eftersom det är ordentliga minusgrader så fryser flåset till is. :)
Och huvudet på axeln syns ju på bilden, på ett ungefär.
Jag hittade ett ställe uppe på manen där det var så skönt att bli kliad så huvudet blev tungt och min axel råkade stå under :).
Det var ungefär samma upplägg idag som senaste stalldag.
Men lite lättare nu eftersom den stora volten som jag trampade upp senaste gång och som hästen då gjorde väl upptrampad, den var ännu bättre nu, och hästen sökte sig gärna till det spåret.
Han travade också gärna. Jag behövde inte sätta igång honom så många gånger.
Jag var annars lite försiktigare idag med att "tvinga" honom till trav, eftersom han senaste gång halkade till och trampade sig själv på hoven så att det kom ett litet skrubbsår, han har ju vinterskor. Men den här gången halkade han inte alls.
Jag testade lite tempoväxlingar i skritt med hjälp av rösten och han svarade fint. Kul!
Rätt snabbt tog han en gäsppaus, så nåt gick rätt nästan genast från början, kanske jag var mer avslappnad och "vänligt inställd".
Men eftersom han rätt fort blir otålig om det inte händer nåt, och börjar nafsa, aldrig bita, men lite tydligt puffa till mina händer att "gör nåt människa! stå inte bara där!" :), så såg jag till att vi hela tiden gjorde nåt. Bytte varv med bakdelen runt, eller genade över den jobbiga icke-nertrampade snön till nästa upptrampade spår, stannade, backade, genast fram igen, böja lite, "du går i det där spåret, jag går här i det andra spåret två meter ifrån". Men där var det lite sött, när han genade över till mitt spår varje gång, ville gå med mig i stället för ensam, ville leka följa John :). Jag gjorde lite onödiga små krokar här och där och han följde snällt efter, för det mesta.
När vi var klara var det ställt så att vi kunde släppa dem direkt, behövde inte föra dem nånstans. Men eftersom han senaste gång smet ifrån mig så där onödigt, så förde jag honom i alla fall till hagen och hade honom att stå stilla några sekunder. Först tänkte han sprätta till, men när jag sa nä, så lugnade han sig, och stod faktiskt kvar några sekunder efter att jag släppt ur grimman. Sen gick han lugnt och värdigt till höbalen.
(Sen lämnade jag hagen öppen så han kunde gå och komma till stallet som han ville.)
Jag är så stolt över honom att han visade att han kan! Och jag tar det lite som ett tecken på att han var nöjdare den här gången än förra gången. Han behövde inte nafsa, han behövde inte rusa iväg.
Är man stilig häst så är man, tänkte han. Sötnosen :).
Hoppas ni kan njuta av vintervädret! :) En stund, en timme eller kanske som jag idag, fyra timmar vid stallet :).