Vad är det för vits med sits?
Det blev höstens första stubbåkerspass igår. :)
Fast utan bildens cavalletti då. (Bilden är gammal...)
Vädret var bästa tänkbara, ca 15 plusgrader och lite lite fläktande vind.
Närmast stallet var det pyttesmå knott som bet så in i vassen, men ute på åkern märkte jag inte av dem. Undrar om hästarna stördes...
Åkern sluttar en aning så det gav en rätt behaglig variation, men också lite utmaning. Speciellt när det gällde mera dressyraktiga övningar.
Var det bra för hästen att rida tvärsöver i nån sorts böjning, eller var det bättre att göra böjningarna antingen uppåt eller eventuellt neråt?
Eftersom "min" häst har en tendens att bli väldigt framtung så red jag mer "på allvar" uppför sluttningen och tog mer avslappnande nerför.
Serpentiner gick nog riktigt bra att ta tvärsöver hela åkern. Samtidigt utforskade jag lite om det eventuellt skulle finnas nåt förrädiskt hål eller nån ojämnhet man borde se upp med. Åkern hade ju körts med tröska och på vissa ställen hade dom rensat ur "gallret" på tröskan så det fanns små hopar med agn och halmskräp (som inte alltid märktes så bra bland all halmrest) som kändes onödiga att trampa i om man höll på med nån skänkelvikning eller så.
Hästen ökade helt klart farten i uppförsbacken, blåsten kom dessutom den vägen också, så det kändes bra i värmen. Det var på den här åkern jag ifjol märkte ytterligare en växel i traven som jag då inte anat.
Vi gjorde en hel del öppna på rakt spår och så travintervaller och lite skänkelvikning.
Inga stora saker.
Jag hade en ny säkerhetsväst som jag inte är säker om den passar än, kändes ovant, och så var det ju årets första på åkern, så vi körde mest på lite ett och annat, som humöret verkade säga ja till.
Mitt i allt började jag lyssna på hästens tuggande på bettet.
När tuggade han, när var han lugn och framåt, när verkade något störa honom, när var det mesta bra?
Jag kom på mig själv med att försöka hitta den följsamma sits som han var lugn med (i skritten då). Och då försökte jag hålla skänklarna och händerna stilla, röra bara så mycket att jag fick honom på något slags spår. Vi klarade två hela varv runt den stora åkern utan att jag hörde nåt tuggande. Han bara lunkade på.
Tänk att det kan vara så svårt att vara stilla och följa med!! Jag börjar så fort spänna mig när jag ska försöka förbli i nån position. Jag fick verkligen koncentrera mig till max. Det var antagligen ett tuffare pass för mig än för hästen :).
Sen kan man ju fråga sig: när stänger hästen av? Hur ska man se om han stänger av och därför inte reagerar... och när är han tillfreds och därför inte gör så mycket väsen av sig...???
Där har man nåt att bita i...
Nästa gång blir det mer träning på riktigt, som en ridlektion, få se vad hästen säger då! :).
Ha en bra dag! :)