Man blir som man umgås...

... brukar det heta.
Jag vet inte om man egentligen kan säga så om häst och ryttare, men ett faktum är ju att om ryttaren är spänd så blir hästen lätt spänd också.
 
I tidigare inlägg skrev jag nåt om att allt hänger ihop, hästens huvud och bakbenen, och bra så, annars skulle det bli jobbigt att rida :).
 
(Och nu måste jag alltså poängtera att jag har ingen som helst akademisk utbildning i ämnet och äger inte ens en egen häst så ni får gärna säga emot om det är nåt som inte stämmer :). Men jag sätter mina funderingar på pränt för att jag kanske ska minnas bättre själv vad jag kunde tänka på när jag rider och annars också sysslar med hästar.)
 
På bilden har jag ritat en röd linje (rött brukar ofta betyda fel, fel) och en grön linje (rätt, rätt).
Om jag sitter som den röda ryttaren och svankar med ryggen så får jag en spänd sits som helt fysiologiskt inte kan röra sig så ledigt som hästens rörelser förutsätter. Det blir spänt. Och hästen känner av det i allra högsta grad och blir troligen spänd. Med sänkt rygg, höjt huvud och kantiga rörelser.
 
Om jag däremot sitter som den gröna ryttaren, lite som en hösäck men ändå inte, så har min kropp lättare att slappna av och följa med hästens rörelser i alla riktningar, och hästen tycker det är trevligare att gå framåt och blir gladare och mera avslappnad och sänker kanske huvudet och sträcker på ryggen, som höjs en aning och han får in bakbenen under sig, och inte släpandes bakom sig...
 
Nu minns jag inte vad jag skrivit tidigare men ni får förlåta mig om jag måste upprepa vissa saker för mig själv för att jag riktigt ska få in det i skallen :)...
 
Det här med "en kropp som har lättare att följa med hästens rörelser" märkte jag så väldigt tydligt på senaste CR kurs jag var på. Jag hade varit på ett par lektioner redan och min kropp började protestera en aning trots att jag jobbade på att vara avslappnad. Tårarna kom fram i mina ögon när jag tänkte, nej det här går inte, jag kommer aldrig mer att våga rida när det blir så här ont bara av att skritta... Men i slutet av sista lektionen fick jag ännu för hur mångte gången uppmaningen att tippa sitsen bakåt, runda ryggen en aning, och överdriva bakåtlutad sits, vilket ju känns mycket mera bakåtlutat än det syns på foton tagna från just det tillfället.
Nåja, jag lutade mig bakåt, och gjorde en sista ansträngning att slappna av (hur tokigt låter inte det där!!!) och följa med hästens rörelser med höfterna. Och plötsligt försvann den molande smärtan! Det var hästen som flyttade mina höfter, inte jag, så därför kände jag inte alls nåt ont!
 
Tårarna kom fram än en gång när det gick upp för mig att det kan gå att fortsätta, det finns lättare sätt att rida än det jag försökt hittills! Att något så lätt och avslappnat ska vara så svårt och jobbigt!
 
Okej.
Det här får jag ju jämnt påminna mig själv om. Inte bara på hästryggen.
Också på kontorsstolen. Nu när jag skriver det här (ajabaja vad jag sitter fel!).
Man lär så länge man lever.
 
Ha det bra, hörni, sträck på er, slappna av sen, skaka på armarna och vifta på tårna...
 
 
Allmänt | |
Upp