horsesinmind.blogg.se

... gör jag mig skyldig till rätt ofta faktiskt.

 

Ridinstruktören i centrerad ridning åskådliggjorde det här fenomenet på ridplanen iklädd gummistövlar och rejäla regnkläder. Man ser många "på stan" som stressar framåt i en lätt framåtlutad position, som om det skulle gå snabbare att komma fram då, enklare att komma först fram till målsnöret...

 

Men det gör det jobbigt för kroppen och är inte så värst ergonomiskt.

Ingen stress är väl ergonomisk, förresten. Eftersom stress ofta innebär spänningar av något slag...

 

Istället skulle man återigen andas lugnare, få ner tyngdpunkten till magtrakten, låta benen bära opp det tyngsta, och så är överkroppen mjuk och följsam ovanför... redo att slänga upp en hand till en glad hälsning på nån bekant...

 

Som när jag blir lite spänd över hästens framfart och energi, kryper ihop lätt framåtlutad, försöker få bättre kontakt med tyglarna, andas knappt alls, stelnar till och är inte alls beredd ifall hästen sätter fart på allvar...

 

Ner med tyngdpunkten, andas lugnt, räta på ryggen så att den är "lös och ledig" ovanför tyngdpunkten, låta armarna vara fria att följa hästens rörelser, och fria att mjukt ge halvhalter och kolla in: hör du var jag säger?

 

Ja, ja, sluta tjata om det här nu, säger ni kanske...
Jag har inte tänkt tjata... jag försöker predika för mig själv bara, så jag ska minnas lite bättre... om inte annat får ni påminna mig om vad jag sagt, när jag nästa gång ojar mig över hur uselt det gick, och hur jobbig ridlektion jag hade... :).

 

Ha en bra dag, hörni, med eller utan hästar!