horsesinmind.blogg.se

... märkte jag under gårdagens ridlektion under klarblå himmel och perfekt temperatur...

 

... varmt, behagligt, ingen blåst just alls, annat än fartvinden :)... jag hade ju racermammahästen igår igen :)!

Inga småkryp i luften än, även om jag på ett annat stall ett par dagar tidigare siktade den första myggan som irriterade hästen runt huvudet...

 

Jag har ju ridit det här gamla 20+-stoet flera gånger i rad nu. Och använt sidepull eftersom jag trott att det var det som gällde för henne nu.

Senaste gång, då var det dåligt väder så vi var inne i manegen, hade hon verkligen en sån racerfart att jag var rädd att hon med sina gamla ben skulle gå omkull eftersom jag ju inte är världens bäst balanserade ryttare precis...

 

Efter ca halva lektionen då, så sade jag att jag inte vet om jag vågar fortsätta, verkar inte få koll på hennes fart som jag skulle vilja. Ridläraren sa då att jag nog fick ändra till vanligt träns om jag ville, men när jag förstod att hon förstod mig så blev jag på nåt sätt lugnare och sa, ok, jag ska försöka i alla fall resten av lektionen så här med sidepull, kanske det går.

 

Och det måste ha suttit mer mellan mina öron än i hästens ben, det där med "fy vilken hemsk fart", för på nåt sätt lyckades jag lugna ner mig, andas lugnare, inte så desperat dra i tyglarna, utan mjukare och mera trixande, så hästen skulle lyssna mer och inte bara sätta emot.

 

Jag tror nästan vi hade samma fart resten av lektionen som i början, men hon lyssnade bättre, och jag satte mig lugnare i sadeln. Jag var ju lite rädd hon skulle snubbla på frambenen, eftersom jag har en tendens att bli för framtung i hård fart :), så jag försökte jobba mer med skänklarna och lite trixa upp hennes huvud så hon skulle få mera vikt och jobb med bakbenen. Plötsligt hade jag en trav som var lite mer uppåt än extremt framåt! Helt otroligt varje gång man lyckas få fram en förändring med små små medel! :)

 

Okej, igår testade jag så vanligt träns alltså. Eftersom vi var red ute så visste jag inte vilken fart hon skulle få...

Först tänkte hon vägra trava. Hoppsan! Är det nåt fel på henne? Har hon ont nånstans? Jag blev riktigt orolig ett tag. Men jag försökte ju hitta den där extremt mjuka kontakten till hennes mun, eftersom jag ju varit så van med sidepullen, hallå hästen, vad ska jag göra för att du ska ta fram livsglädjen?

 

Efter mycket funderande från min sida och en halv lektion med varierande framgång så var det som om den gamla fräsiga 20+tanten var tillbaka igen. Naturligtvis inte på samma sätt, eftersom hon hade bettet i munnen, men när hon märkte hur försiktig jag försökte vara med tygeln vågade hon sätta fart på benen igen :).

 

På slutet fick vi ett par riktigt fina travvolter, med extremt lösa tyglar, jag försökte jobba mycket med skänklarna och också tänka på vikten där...

 

Jag var bara så glad att racermammahästen var tillbaka, även med tränset, att hon var glad :)!

 

Efteråt frågade ägaren om det var bättre eller sämre med träns än med sidepull?

Både och, svarade jag. Jag vet inte ännu vad jag väljer nästa gång... För hästens skull sidepull. Men har jag då så mycket ork och krafter i benen och bålen att jag lyckas lugna ner hennes fart så hon inte snubblar i ivern?