horsesinmind.blogg.se

... är det inte långt till nu...

(här emellan måste jag springa fram till fönstret och kolla om marken var vit, det har utlovats snö, och det var nåt som singlade i luften när jag gav mat åt kaninen, men än är det inte vitt...)

Men ni kan föreställa er en riktigt fin traditionell snökristall på en härligt varmchokladbrun häst...

 

Nåja, det var inte det jag skulle skriva om.

 

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja nysta i det här nya...

Det känns som om det är en oändlig rymd som öppnar sig framför mina ögon (ovanför hästens man) men samtidigt är det så små saker, nästan som en snöflinga, så när man talar om det, och rör vid det, så är det borta. Och man får konstatera, nånstans för några sekunder sedan hade jag svar på mina frågor om framtiden, men nu vet jag inte ens om jag ställt de rätta frågorna.

 

Det är mycket känslor.

Det är mycket inlägg från olika instagramkonton.

Det är youtubeklipp.

Och så mitt i det här en professortyp som håller djuplodande föreläsningar som alla bekräftar allt det där andra som kan synas flummigt.

 

Det handlar förstås om hästar, om kommunikation, om att försöka förstå, om respekt, om att lyssna, om att livet är värt, allas liv...

 

För mig började det med en envis häst.

Eller kanske ännu tidigare, med en ofrivillig avsittning med en duns i manegegolvet.

Eventuellt ännu tidigare, med iakttagelser om andras hästhantering, om olusten man kände när någon tog i för mycket i tyglarna, eller ens egen frustration när man inte fick hästen att göra som man ville, eller som ridläraren sa.

Det kändes så fel.

Inte bara det att man inte lyckades på ridlektionen, utan det där att måsta "fightas" med hästen.

 

Jag vet inte var det började.

Men under många många år har det funnits vissa guldkantade ögonblick som man aldrig glömmer.

 

Som när den garvade hästkarln sa, när jag är arg och på dåligt humör, då ger jag bara hö och vatten åt hästen och går in igen. Då passar jag inte alls i stallet. När jag lugnat ner mig och vet att jag kan behärska mig, då kan jag jobba med hästen igen.

 

Eller ridlektionen för nästan 30 år sen på den stora dressyrhästen, när ridläraren sa, nu ska vi lära oss rida med lillfingret. Och med pyttesmå hjälper, en knappt märkbar darrning på lillfingret, fick jag den jättestora hästen att mjukt göra en halt och som tack sänka sitt huvud några centimeter som en bugning. Då slog hjärtat stora glädjevolter i mig.

 

Men de här guldkornen har inte på långt när varit lika många som de svarta stunderna när inget fungerat. Eller mitt öga har inte varit tillräckligt tränat att se de fina ögonblickena.

 

Så flygturen ner till manegegolvet inträffade, ridrädslan vaknade på nytt, hantering av främmande hästar gjorde mig osäker, jag stötte på varmblod med ett annat temperament än jag varit van med, jag som trivts med sävliga kallblod, och sen mötte jag ständigt nya utmaningar, och inte blev jag yngre och snabbare i reaktionerna heller...

 

Det tog slut.

 

Ibland måste det ta slut för att något nytt ska rymas och synas och kunna växa.

 

Nu upplever jag att ett helt nytt sätt att tänka växer fram på alla sociala kanaler.

Och jag vädrar morgonluft... Lite lättare att andas... Jag är inte ensam om mina funderingar... Och det finns de som har hittat sätt att lösa problemet, nya vägar, nya stigar...