Stallmöte med katten...
... när ingen annan är i närheten.
Katten är där när man minst anar det.
När ryttaren minst anar det, alltså.
Hästarna anar nog. Det ser man på dem. De sneglar än inåt något mörkt hörn bakom någon höbal, eller uppåt takbjälkarna där katten balanserar hur lätt som helst för att få överblick över stallet och eventuella smådjur att jaga.
De har säkert sina diskussioner när människorna dragit sig tillbaka för kvällen, eller inte ännu orkat ur den varma sängen.
Jag såg dig nog i diket igår när jag och min människa var på åkern och tränade. Vad gjorde du där?
Tja, jag hade fått korn på en liten... nåt... och jag tänkte om jag skulle få mig en munsbit, men den rackarn blev rädd när du kom dundrande förbi och jag blev distraherad så det blev inget...
Vadå, dundrande, jag travade ju i en öppna, såg du väl!
Öppna eller sluta, vad spelar det för roll när jag fick sluta jaga bara för att dina klumpiga hovar inte kan smyga...
Hördu, jag ska säga att jag visst kan smyga, men serdu jag lyssnar till vad min människa säger att jag ska göra... Och hon sa inte att jag skulle...
Okej, okej, jag vet, du kan smyga, du kan trippa fint, du kan vara koncentrerad, jag har nog ögon i nacken... men det skulle ha varit trevligt med den där extra munsbiten...
Förlåt, då, om det var mitt fel. Kanske du vill ha lite av mitt hö, det är jättegott, och du ligger ju ändå mitt i det...
Nej tack, men snällt av dig att bjuda, jag ska nog gå och se om de släpper in mig, jag hörde de talade om fisk idag så kanske jag får lite...
Ja, säkert, de brukar inte knussla med maten, åt oss hovbenta heller. Vi syns sen!
Okej, chau, jag menar, mjau!