Fikapaus?
... tyckte hästen mitt i skogen på en skogsbilväg någon kilometer från stallet och höbalen där.
Det var lite spännande ibland att gå där i "vildmarken" eftersom det ryktats om varg och jag inte alls var så säker på hur hästen skulle reagera om han märkte något sånt i närheten. Visst hade vi tryggt sällskap av ett annat ekipage, också promenerandes, vars hästfröken var väldigt lugn i terräng, sällan nåt som kunde störa henne nämnvärt.
Men "min" häst hade redan reagerat med höjt huvud och tvärstopp ett par gånger så jag blev fundersam när han plötsligt tvärade över vägen och tänkte gå ut i de djupa drivorna.
Men så såg jag höhopen. Aha! Matpaus! Det var troligen en stor rundbal som trillat av ett lass och vidare nerför vägslänten och lämnat kvar där uppefter en tallstam. Eller så kan det förstås vara nån som hittat en sämre bal i sitt förråd och i stället för att ge det åt sina kor eller bränna upp det så kippade han ut det i skogen så nån annan får smaska på de små godbitar som fanns kvar. Det har ju varit en besvärlig vinter för många vilda djur...
Så hästen såg sin chans.
Man vet ju aldrig hur lång den här promenaden blir!
Vilket inte heller jag visste.
För vi hade inte varit här förr. Och jag visste inte heller att det andra ekipaget hade bestämt sig för att inte vända hemåt när vi kom ut till landsvägen igen, utan vi skulle vidare in till den lilla byn ännu en vända, innan vi svängde hemåt igen.
Men det blev ingen fikapaus där i skogen.
Vi fortsatte.
Klarade en bro med rinnande vatten under.
Och på köpet fick vi varierande underlag vilket ju lär vara hälsosamt för hästhovar.
Issörja, grus, snö, asfalt och gyttja.
Riktigt härligt väder var det också.
Det var ju nämligen inget vidare underlag på ridplanen.
Blir väl att vänta tills det smälter, torkar och jämnas... hohhojaja...
Men terräng är inte fy skam så länge ens egen kondition räcker till.
Den här gången var det på gränsen.
Men dryga sex kilometer totalt är inte fy skam i den här åldern, tycker både hästen och jag :).
Och så är ju han en sån som går med långa energiska steg, ingen chans att dra fötterna efter sig.
Han gick ju nog för det mesta mer än en meter framför mig hela tiden :).
Men bra så :).
Ha det gott i vårvärmen! :)