horsesinmind.blogg.se

... kan man det mesta.

Tänkte den gamle i flocken, den självskrivne ledaren, fnorkade oroligt något om att det inte hör till vanligheterna numera att ledaren sätts fast i grimma i lösdriften. Man måste ju hålla koll på flocken, ju! Och var är halva flocken? Smet iväg bara sådär så jag knappt märkte det! Fnork!

 

Den gamle var märkbart orolig.

Han trippade hit och dit när jag skulle borsta honom.

Och genast den söta tjejen rörde sig en millimeter, hon som var allt han för tillfället hade kvar av sin flock, så flåsade han, trippade, dansade, vad händer, vart går du?

 

Man såg att nerverna spelade under hans päls vid bogen.

Jag försökte andas extra lugnt, massera med lugna rörelser just där, mjukt, mjukt, tellington heter det kanske?

Men oj, vad han stod på tårna.

 

Jag tog tid på mig att borsta honom, han hade lite av sommarpälsen kvar, speciellt under magen där han var så känslig.

Han trippade ännu mer.

Men jag gav mig inte. Här skulle borstas från pannlugg till svansspets.

 

Småningom gav det resultat, han började stå lite lugnare. 

Eftersom jag visste att de två som for i terräng (bland annat "min" egentliga häst) nog skulle vara ute ett bra tag till och ta tillvara alla galoppsträckor de bara hittade, så tog jag med mig den gamle ut på plan där travbommar fanns utplacerade på ena sidan och galoppbommar på andra.

 

Vi gick som vi brukade "förr i tiden" när han var "min" häst.

Lite lugnt och avslappnat, lite snabbare (han hade ju överlag en riktig energisk skritt oberoende), lite volter, lite böjningar och krumelurer.

 

Det var helt underbart att vara ute på promenad med en så lyssnande och närvarande häst :).

Genast jag stannade stod han blickstilla. Genast jag visade aning till höger så blev det höger. Genast jag ökade takten en aning så var han precis vid min sida, aldrig efter.

 

Vi gick lugnt över bommarna men sen kom jag ihåg hur vi brukade springa/trava över bommar och runt plan och han kändes som en femåring trots sina tjugo år...

Och så sa jag, ska vi ta de där bommarna i farten? Och han sa, visst, som förr, vad skulle vi annars göra med dem?

 

Och jag sprang och han travade luftigt och lyfte sina gamla hovar så fint med studs.

Vi sprang inte långa sträckor, vi är ju båda gamla ;), men vi tog några härliga spurter, och han var så med!

 

Det kändes så bra.

Speciellt efter alla funderingar jag haft över varför den andra hästen gör si och gör så fast jag säger att han ska göra på ett annat sätt.

Nu var det bara, visst, vi kör!

 

Jag tror jag behövde den här enkla stunden med en häst som förstår mig och en häst som jag förstår.

Nästa gång blir det antagligen en ny utmaning igen med den andra, nallebjörnen...

 

Horsesinmind, alltså... Ha det gott!