Man tager vad man haver...
... och utnyttjar omständigheterna :)!
Okej, det var inget ridbart underlag igår heller. Tråkigt men väntat.
Jag borstade den gamle herremannen och gick för att söka ett ställe där vi kunde gå utan att hela tiden vara rädd att halka, han var ju barfota.
Ridplanen såg väldigt slät och fin ut, men var helt orörd, ingen häst hade vågat gå där sedan rimfrosten täckte in isbanan så vackert.
Så jag gick först ut i hagen utanför staketet där vi gått senast. Men vi gick inte många steg förrän hästen stannade och jag fick för min inre syn en bild av Bambi på hal is. Inte bra.
Jag sökte mig/oss ut till dikeskanterna runt åkern, där hade snön varit mjukare senast och blandat med grästorvor så där hade hästen faktiskt tagit ut stegen lite ordentligare, helt klart nöjd med det.
Men jag märkte väldigt snabbt att de senaste dagarnas väder hade förstört det stället också.
Så då gick vi tillbaka till ridplanen där det andra ekipaget gick, den hästen hade vinterskor på så det såg ut att gå bra.
Först var hästen väldigt motspänstig, nosade i backen och sa "här har flera veckor varit endast klingande hal is, aldrig att jag sätter min hov där!". Lite som det ser ut på bilden, bakåtsträvande protesthäst.
Men jag släpade mina fötter i rimfrostytan, som för att hästen skulle höra hur sträv ytan var, och så längde jag på grimskaftet än mer, så hästen fick nosa, och inte alls skulle känna sig tvingad.
Småningom slappnade han av och kom efter mig.
Och till sist gick han rätt så avslappnat, inte i hans vanliga extremskritt då jag nästan får småspringa, men i en rätt framåt skritt i alla fall. Men jag överlade med mig själv att inte ha honom att göra små böjningar och "klockan" och sånt som jag brukade ha från marken, för han reagerar så våldsamt på minsta lilla antydan och tar jättekliv åt sidan, så då kunde han nog halka i alla fall, fast det var rätt bra underlag.
Men vi gjorde en liten stel åtta runt två bajshögar några gånger, och eftersom han sen mot slutet gjorde en egen hög på lämpligt ställe så det blev en port, så då blev det några gånger halt i den porten och några ryggningssteg. Han får ju skylla sig själv då han fixar uppgiftsbanan åt sig :)!
Sist och slutligen gick det rätt så bra. Han stannade till mot slutet och gäspade otroligt mycket och många gånger, säkert en hel del spänningar som släppte när han äntligen kunde gå någotsånär avslappnat.
Men oj, vad vi båda längtar efter att få sträcka ut i vägvinnande skritt, och trav, på ett ordentligt underlag!
Måste bara vara försiktig nu så det inte blir sträckningar eller stukningar när man är otränad... ja, jag pratar mest om mig själv, fast det ju nog gäller hästen också...
Ha det gott! :)