horsesinmind.blogg.se

 ...  det var man inte beredd på.

Och hästarna som inte fått vinterskor än!

Men säkert bättre att de inte har skor alls nu, än att de skulle ha sommarskor.

Några dagar till så ska de få vinterskor, och tills dess har det faktiskt utlovats plusgrader.

 

Men utmaningen med frusen ridplan fick man alltså ta som den var.

Efter ett par varv i skritt konstaterade jag att det inte är någon vits och så styrde jag in nallebjörnen i den lilla hagen i stället. Där syntes åtminstone gräs i halva hagen.

 

Nallebjörnen förstod inte först varför han skulle in i hagen.

Men när han kände gräsunderlaget så tror jag han rätt snart förstod och då gick han mycket mera avslappnat.

 

Jag utgick från att nallebjörnen, som inte brukar ha tålamod alls att gå runt på en ridplan ute i fyrkantspåret eller på en fin volt eller en diagonal eller tvärs över på en rak linje, att han skulle strejka rätt snabbt när jag började söka mig till nåt som kunde föreställa fyrkantspår och gjorde en volt på det slätaste stället och utökade volten till en åtta eftersom det faktiskt fanns lite utrymme till just där.

Men han strejkade inte. Inte en endaste gång!

Han frågade nog ett par gånger om jag faktiskt menar...?

Men när jag sa Ja, det menar jag, så accepterade han det!

 

Jag blev helt förstummad över hans vilja att samarbeta!

Så glad, och samtidigt så rädd att förstöra det med lite för mycket tygeltag, lite för slarvigt tygeltag, lite för obestämbara skänklar, lite för överdrivet medföljande i sitsen...

Och han sade nog tydligt ett par gånger: nu vispar du med tyglarna igen, ska jag till höger eller vänster?

Och: Kan du sitta stilla där på ryggen, jag förstår inte vad du menar med ditt gungande hit och dit?

 

Och jag, samtidigt som jag försökte vara så avslappnad som möjligt, försökte vara mjuk i händerna, ändra positionen bara någon centimeter i stället för en halv meter när jag ville hästen nåt.

Jag försökte sitta mitt över. Men när jag märkte att han var på väg att falla in i hörnet så försökte jag räta upp mig, skicka de där viktklossarna hitåt och ditåt i kroppen för att fixa den rätta balansen...

 

... och ibland lyckades det riktigt bra! :)

Ibland sket det sig totalt och jag nästan hörde honom sucka.

 

Jag höll inte på så länge. Och när jag tänkte avsluta så sökte jag snabbt efter en enkel övning som jag skulle kunna berömma honom massor för och sen snabbt avsluta ridpasset.

 

Han var så duktig! Jag är helt mållös...

Att en sån stor buse vill försöka samarbeta fast han hur lätt som helst skulle kunna ta över kommandot.

Alltid lika roligt. Alltid lika fascinerande. Alltid lika utmanande... att inte missbruka förtroendet...

 

Och jo, bilden är gammal men aktuell: han gäspade massor på slutet :)!

 

Ha det gott i minusgraderna!