Hålla handen... eller flåsa i handsken...
.. men nu ser jag att jag ritat fel!
Jag har nämligen ett par gamla ridhandskar som fått hål på pekfingret så då klippte jag av alla fingertoppar på handskarna och fick "torgridhandskar" och därför kände jag så bra det varma flåset från hästens mule.
Jo, senast skrev jag om avramlingen.
Och om att jag sen valde att jobba från marken.
Sen fick jag chans emellan att skritta av en mera erfaren ridfröken efter hennes galopperande på stubbåkern.
Bara för att känna på hur min kropp reagerar i sadeln igen.
Och mitt psyke.
Båda sa det var ok ;).
Följande gång var det dags igen att se vad spelevinken tänkte hitta på för nya saker.
Jag sadlade och satte mig opp och han tog inte ett steg. Va?
Okej...
Jag kom ner tillbaka, sadlade av och satte på grimman i stället och så gick vi på plan.
Han ville inte heller longeras. Nej. Han vägrade.
Jag kopplade loss honom och tog fram longerspöt. Men det var ändå knappt att han travade något varv och fick till ett par galoppfattningar. Mest strejkade han. Jag fick massor med motion. Och glömde i farten att jag hade en sjuk höft att vara försiktig med... ;).
Okej.
Men så gick vi då. Rätt länge. På en tråkig ridplan.
Sen efter en massa varv och kringelikrokar och småprat så kopplade jag loss grimskaftet och låtsades bara hålla i honom.
Så gick vi också rätt länge. I kringelikrokar. Och småpratade. Han med halvslutna ögon ibland. Men lyssnande.
Det var som att gå hand i hand med en häst.
Han flåsade varmt och följde med.
Det behövdes inget stort.
Vi var bara vi då. Och tänkte igenom saken. Eller halvsov. Eller nåt.
Vi var i alla fall inte stridande.
Och det var mitt mål för den dagen.
Vilket huvudbry man har med de här fyrfota vännerna, att försöka förstå...
Sämre bekymmer kunde man ha...
Ha det gott!