horsesinmind.blogg.se

... för att hästen skulle förstå att jag inte kräver nåt av den, den kan slappna av, och för att jag ska träna mig i att leva i nuet när jag är med hästar,

 

Hade vägarna förbi en ridskola igår och tyckte jag ville hälsa på där.

I stallet var det rätt lugnt, men från manegen bredvid hördes hästar som frustade och ridlärarens instruktioner till eleverna, och följande lektions elever var på kommande att kolla "hästlistan" och eventuellt ställa sin häst.

Så det var i alla fall lite prat och steg och funderingar. Inte ännu kvällens lugna höätande ljud...

 

Jag kom fram till första hästen. Han som många kanske rusar förbi eftersom de siktar in sig på nån häst längre bort i stallgången. Han som en del i alla fall hinner ropa hej åt, men ändå inte stannar och pratar.

 

Jag sa hej, och hans namn. Han stod med huvudet bortåt, men jag såg att han hörde, så jag stod kvar ett par sekunder för att se om han ville ha kontakt. Han vände på huvudet och efter ytterligare några sekunder lyfte han bogen för att flytta frambenet. Jag hade redan hunnit tro att han inte var intresserad, så jag hade också "lyft bogen" för att flytta mig vidare till nästa häst, inte störa. Men jag hejdade mig mitt i rörelsen, han fick inte se att jag var på väg bort redan, kommer han och hälsar eller? Jo, han kom, långsamt.

 

Efter att ha hälsat genom gallret en stund, så bestämde jag mig för att gå in och prata. Vi kände inte varann egentligen, så han var lite skeptisk mot mig. Vad har du för ärende? Jag var också lite osäker, vill han egentligen alls ha sällskap?

 

I samma ögonblick öppnades manegedörren och ridläraren dök upp och hälsade. Du får gärna borsta honom medan du är där, sa hon glatt. Och jag var nöjd, för att ha fått "officiell tillåtelse" att pyssla med hästen. Då gällde det bara att få honom att acceptera mig...

 

Som lite yngre häst hade han lite det där huvudet-upp-sättet som får mig att bli så kolossalt osäker, på gränsen till rädd. Jag visste ju nog att han inte var elak, men han hade lite tonårsfasoner ännu. Så hur skulle jag göra?

 

Jag tog grimman och tänkte om jag sätter fast honom till först åtminstone, så hinner vi prata, medan jag får styr på mina rädslor... Jag satte på honom grimman, vilken han tog villigt, och så band jag fast grimskaftet halvlöst i boxväggen.

 

När jag började borsta honom blev han lugn, det här kände han till, sen började han snusa på mig, på mina kläder, vem är du egentligen? Och jag låtsades borsta, men försökte koncentrera mig på lugn andning, han ska inte behöva känna någon press från mig alls, jag tog djupa andetag, suckar, riktigt koncentrerade mig på att förmedla jag-har-all-tid-i-världen-och-du-behöver-inte-prestera-nåt-alls.

 

När jag gick över till andra sidan för att borsta där så vände han helt på huvudet och kollade sådär vänligt, snusade överallt, lugnt, inget nafsande, bara piggt och nyfiket, som en ny häst ska vara.

 

Det var en verklig lektion för mig, den där stunden, i att vara där och då, inte tänka framåt, inget utanför boxen, inget annat än hästen och jag, bara lugnet och värmen och vi är vi två. Jag blev lugn, och jag tror att hästen var lugn sen när jag tog av grimman och gick vidare.