Jag stod där med gråten i halsen...
... och tårarna trillade i hennes pannlugg och överallt tills jag måste avbryta för att torka ögonen så jag skulle se var hon hade huvudet...
Att en så simpel sak kan bli så jobbig när man är på fel humör! När det blir för mycket fast det bara är en bagatell.
Det var ridlektion ikväll. Jag kände mig lyckligt lottad när jag såg vilken häst jag skulle ha. En framåt tjej som samtidigt var lugn trots att andra hästar kunde hoppa till. Hon hade go, och samtidigt gav hon hela tiden utmaningar med böjningar och sånt, men sånt är ju så mycket enklare bara det finns styrfart så att säga. Då går det att testa fram vilka hjälper som behövs för att böjningarna ska lyckas.
Men när jag skulle tränsa henne ville hon inte. Jag visste ju hur det brukar vara. Hon är inte elak. Testar bara. Och hade mitt humör varit lite bättre hade jag haft tålamod och allt skulle ha gått så mycket bättre.
Men nu blev jag trött att stå på tå, när hon lyfte huvudet högt högt, och trött i armarna att försöka hålla lugnt med stadigt på plats, inte riva eller slita, bara stå och hålla tränset på plats tills hon gav upp och öppnade munnen.
Jag märkte att mitt tålamod höll på att ta slut.
Och jag ville inte det.
Jag ville orka vänta ut henne.
Men humöret tog fram tårarna.
Och de fick rinna.
Jag brydde mig skit om vad andra skulle tänka.
Vilken tur att det är bra folk i min grupp :)!
Det tog egentligen inte alls länge att tränsa.
Men jag lät stressen ta tag i mig.
Och irritationen.
Och det var fel.
Sen gick ju lektionen så otroligt bra!
Men jag fick åter lära mig hur lätt det kan bli fel.
Och hur man bör ge akt på sig själv så man inte låter irritationen gå ut över hästen.
Som en "hästkarl" sa en gång, en stor stark karl som jag inte trodde brydde sig så stort:
Om jag är arg eller på dåligt humör så gör jag bäst i att hålla mig borta från hästen, då blir allt bara fel, då ger jag bara mat och vatten och går in igen. Annars kan jag förstöra det förtroende jag byggt upp!
Jag blev ledsen idag, men det gick inte ut över hästen, annat än med tårar i pannluggen då, men det kunde ha blivit fel...
Det ska jag tänka på, minnas, och försöka göra på ett annat sätt nästa gång irritationen rinner till.
Jag känner så väl igen känslan och frustrationen. Skönt att det vände och blev ett bra pass :)