horsesinmind.blogg.se

... sade jag åt mig själv när hästen började skritta med sikte på bortre sidan av ridbanan.

Rak, rask, stolt (åh, vilken fin springare jag har!), värdig (fattas bara drottningvinkningen med en hand) men avslappnad.

Var lätt och följsam... fortsatte jag det peppande tänkandet till mig själv.

Idag ska han väl inte få för sig att strejka...

 

Det var ju alltså nallebjörnen. Lika söt som alltid. Lika envis som alltid. Lika överraskande snäll och medgörlig som alltid - ibland, menar jag :).

 

Tankens kraft är stor.

Jag märkte att jag rätade på mig.

Så där "centrerad ridning -aktigt" som grundaren Sally Swift illustrerade det, som om man lyfter sig själv i håret.

Händerna/armarna skulle vara som "brandslangar" som sprutade vatten (energi) ut till hästens mun, så han skulle skritta energiskt med en lätt kontakt.

 

Tidvis gick det riktigt bra.

Men man glömmer så lätt.

En traktor med ovanligt skramlig kärra åker förbi på vägen och man blir lite fundersam på vad de andra hästarna i hagen plötsligt ser för intressant - skrämmande? - i skogsbrynet.

Och så har man glömt vad man tänkte och vad man ämnade göra.

 

Men det går att börja om.

Vilken tur det!

Men det knepiga kan vara att låta hästen också få den tid det tar för att börja om.

Efter mycket konstiga krumelurer och oplanerade snurrar inklusive strejker så tänkte jag att jag måste hitta nåt positivt att sluta med, nåt jag kan berömma honom mycket för, och sen ska jag snabbt ha förstånd att avsluta mitt i den positiva känslan, inte försöka för mycket...

 

Nånstans ifrån kom en tanke att sitta, inte med den sköldpaddsnacke jag har tack vare allt sittande jobb och datorstirrande, utan med en lätt böjning i nacken, lite som att den första nackkotan ska vara den högsta punkten, nåja, det är inte möjligt för en människa, men tanken att motverka sköldpaddsnacken fick mig att räta på mig lite snett uppåt bakåt med blicken mot marken ca fem meter rakt framför hästen. Alltså en aning nedåt men inte mycket.

 

Vet inte om det var en tillfällighet, men plötsligt går hästen med kraftiga bakben så att ryggen gungar tydligt och mina höfter höjs höger vänster höger vänster raskt i vägvinnande skritt.

Det var bara några steg men det kändes tillräckligt superpositivt för att jag skulle berömma massor och när jag andades ut och han stannade så hoppade jag av.

Duktig häst! :)

 

Sen longerade jag honom efteråt för vi hade ju inte jobbat fram nåt flås alls.

Och han sprang så gärna så det var riktigt glädje i andra ändan av longerlinan :).

 

Jag hoppas verkligen att de här små pusselbitarna en dag ska passa ihop så vi får en fungerande helhet.

Att han förstår vad jag menar. Att jag förstår vad han menar.

Att vi kan ha roligt medan vi tränar för att må bra.

Att jag ska våga sitta på när han sen sätter fart...

 

Livet är ett ständigt lärande...

Ha det gott!