Jean Luc Cornille lär ha sagt...
... något om att ryttarens händer är inte till för att kontrollera hästen utan för att "känna av" hästens tankar.
Låter väl fint va?
Och så enkelt. Eller avancerat. Kanske rentav omöjligt.
Hur man nu ser på saken.
Men det är faktiskt en sak som jag nu idag och de senaste stallturerna tänkt på.
Eftersom den gulliga envisa burdusa charmiga nallebjörn till häst jag har att göra med ett par gånger i veckan, har varit så protesterande, ibland rentav strejkande.
Fast jag vet att han har hur mycket energi som helst.
Det finns ingen hejd på honom när nån annan rider honom, speciellt i terräng.
Och så när jag sätter mig i sadeln så blir det så tveksamt...
Har han i minnet den gången jag flög av honom i galoppen?
Blev det nåt obehagligt för honom?
Eller är han bara så känslig för mina balansproblem, otydliga tygelhjälper, onödigt petiga skänklar?
Jag har satt mig den på att försöka förstå honom.
Det går sakta framåt :).
Han strejkar inte längre.
Bara hotar om det.
Och ger mig en chans att försöka förstå vad han tänker, vad han vill, vad jag gör fel, vad jag borde säga tydligare.
Idag försökte jag alltså hitta den där känslan/kontakten till hans mun.
Vill han ha mer frihet?
Eller vill han ha stöd?
Ett par gånger kände jag att han hade energi för mer än skritt, och han liksom sökte kontakt.
Jag kortade upp tyglarna en aning och försökte samtidigt vara extremt "avkännande". Var det faktiskt det här han ville?
Och tydligen var det så. Han satte av i trav när han fick stöd :).
Den där nallebjörnen lär mig så otroligt mycket som jag borde ha vetat för länge sen.
Jag har hört allt det här. Jag kan rida. Jag kan vara mjuk.
Men ändå: Jag har inte kunnat få fötter, händer, sits och känsla så att det skulle bli rätt.
De flesta hästar jag ridit på har fungerat bra hur som helst.
Men den här busen har tydligen gett sig den på att lära mig mer.
Jag får tacka och ta emot.
Så mycket nytt och ändå så gammalt.
Ska skriva mer när jag hittar ord som passar.
Och jo, jag vet bilden är gammal, men av någon anledning ville inte programmet ta in mer bilder som jag ritat.
Vet inte om det är min dator som är för gammal och upptagen så det inte finns rum för nytt eller ...
Hur som helst, stallturerna fortsätter, även om texten här är lite gles.
Ha det gott i höstkylan... ähum... höstvärmen, menar jag... :).
Men du som jag har längtat efter ett nytt inlägg från dig. Bara så du vet.
I dag har jag haft uterittslektion med peppande 18-åring som instruktör.
Jag har lotsats genom ridrädsla och annat av denna underbara kloka, unga person.
I dag skulle vi checka galoppen bland annat. När jag tyckte det gick fort sa hon: öka. Och jag fick en så lycklig häst. Han var genomsvettig men så glad - så glad.
Tänk om det är så att du har en väldigt känslig häst som faktiskt läser dina tankar, lite för bra? Som Juppe gör.
Tänk om han är väldigt rädd om dig och väldigt mån om att vara till lags?
Vill inte vara dum på något sätt och vis, men tänker att vi kanske funkar lite lika? Jag måste få hjälp att få min häst att förstå att det faktiskt är helt okej att dra på och använda hela kroppen. Kram! och hoppas på nytt inlägg inom kort, ny bild eller ej.