Så sitter jag där igen...
... och har problem med sitsen...
Jo, jag borde vara mer än glad nu.
Jag har börjat rida igen, efter minst ett halvt års uppehåll!
Och nästan det första jag gör är att börja klanka ner på allt möjligt som kan vara fel.
Sitsen, tränset, sadeln, mina händer, kroppen, kunskapen, rädslan...
Jag är nog på fel humör helt enkelt.
Kan inte njuta av den nya bekantskapen.
Fy skäms på mig!
Jag hoppas jag fort kommer ur det här konstiga tillståndet och börjar njuta av ridningen igen så inte hästen hinner bli uttråkad på min sura uppsyn...
Visst, jag pratar nog glatt med honom, men hästar märker ju sånt där nästan innan man märker det själv.
Den gamle travaren, som jag pratat med tidigare, och som jag berättat om så många gånger här, står i hagen bredvid nu, och tittar fundersamt på när jag sitter på ryggen på en nästan 15 år yngre travare.
Den yngre travaren är en trevlig typ. Stadigt byggd, lite kantig än i rörelserna med ryttare, väldigt lyssnande och ibland väldigt oförstående :). Snäll och stabil, men lite klumpig kanske, burdus ibland, har stora hovar som han inte alltid tänker efter var han sätter ner :). Han går ibland med huvudet högt (därför passar den gamla bilden rätt bra) men ibland lyckas jag få honom att gå lugnt med huvudet sänkt fast jag sitter på ryggen. För det mesta är traven väldigt kantig, men ibland ställer han sig inåt rätt bra, även i det svårare varvet. Galoppen har jag inte testat än...
Så det är tänkt att jag ska få rida honom nu. Tänk vilken lyx!
Och så går jag omkring med tårar i halsen...
Men det är väl en process det där att byta från en häst till en annan också.
Det tog ett tag innan jag kunde släppa taget om den gamle.
Men nu har jag kommit så långt, tror jag, så det går att välja den yngre hästen direkt i hagen.
Löjligt.
Men jag ville först inte lämna den gamle. Han har lärt mig så mycket :).
Den nye kommer nog att lära mig mycket också, om jag bara vågar sitta kvar när han sätter fart.
Jag hoppas, som sagt, att han inte hinner bli uttråkad innan jag kommer så långt att jag vågar låta honom galoppera. Men eftersom han är lite svårstyrd ibland så är jag rädd att släppa honom i högre hastighet...
Men här står jag nu.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Men jag får fortsätta med "horses in mind" och det behöver jag.
Så nu vet ni varför det inte blivit nåt skrivet på en tid heller.
Mycket att fundera på.
Inom en själv kanske främst.
Att man ska vara så jobbig!
Ha det gott i vårregnet! :)
Å, men du. Jag är ju själv humörmänniska, det kan räcka att jag sovit lite dåligt för att jag ska tycka att jag är en sopa.
En pryl har jag också märkt med mig, jag kan lura mig själv. Om jag kletar på ett stort, lyckligt och falskt leende så smittar det liksom hela vägen in inom ganska kort.
Jag har också märkt att jag blir petig och gnetig både på mig och hästen när jag är på en ridbana. När jag (vågar) rida ut så släpper det där och både hästen och jag är mera tjohejsan och bara är och njuter mer. Hoppas nästa gång blir mycket bättre! Och ursäkta om jag prackar på dig en massa råd som du kanske inte vill ha. Känner bara igen mig och kunde inte låta bli.