Hur ska jag hitta tillbaka till en naturlig sits...?

 ... undrar jag efter gårdagens galopp och snedvridna trav...
 
Det var länge sen jag var här.
Igen.
Det går liksom inte naturligt att skriva här.
Men nog om det.
Ska passa på nu när jag ändå började plita ner bokstäver.
 
Medryttarhästen jag nu rider är en ung trevlig spelevink som jag inte riktigt känner.
Undrar om han själv alltid vet vad han vill.
Eller om han kanske är slugare än jag tror...
 
För ett par veckor sedan fick han för sig att inte alls gå framåt.
Nej. Nä, Inte ett steg. Jag bryr mig inte. Nä, jag är inte sjuk. Jag vill inte. Vill inte. Trots.
 
Trots är väl det jag mest tror på.
Ungdomlig protest mot mina hjälper.
Jaha, då får jag tänka om då.
 
Så vi tog ett par gånger från marken enbart.
Lydnad, följsamhet, skärpthet, stanna genast när jag säger och inte efter två steg och en halvt påtrampad ridstövel.
Det var lite att jobba med men det började fungera.
 
Sen hade jag möjlighet att vara ensam på plan utan en dominerande hästtjej som galopperade runt i varje hörn och gjorde ungkillen osäker om han också får springa.
Då gick det mycket bättre.
Han fungerade, han travade, han ville.
 
Häremellan har jag då varit på två vanliga ridlektioner på en ridskola, med en rutinerad snäll äldre hästdam som kan det mesta från dressyr, hoppning till terränghinderbana...  och galopperade... fick in den känslan i min kropp...
 
Så igår tänkte jag att det väl ändå kunde passa att galoppera. Trots eller på grund av värmen...
Eftersom allt strul med lydnad och all osäkerhet över vad jag gör fel (sits, hjälper, fötter, händer, balans) gjort mig så osäker så valde jag att fatta galopp med rätt lösa tyglar, bara mana honom att ge järnet, och så tog jag tygel och spö i vänster hand och ett fast tag i sadeln med höger hand för att inte låta osäkerheten vinna...
 
Och så for vi iväg, han glatt och slängande, visst,  ingen fin galopp, och jag glad och slängande, ingen snygg sits alls, men jag tror han trivdes några varv och jag trivdes och vi var överens några varv att nu gör vi så här och skiter i stilpoängen :).
 
Han frustade glatt efteråt... och var fortfarande lika framåt sen också...
 
Kanske vi ändå hittar samspelet till slut.
Måste bara minnas att han är ung. Jag kan inte kräva en balanserad ritt, speciellt inte med mig hängande på ryggen.
 
Hoppas det fortsätter att gå framåt.
För han är en trevlig prick, bara jag lär känna honom lite mer.
Nu vet åtminstone han att jag inte egentligen är rädd för farten, jag är bara lite osäker på balansen. Och så skulle jag så gärna få honom att ställa sig lite mer balanserat och böja sig lite mer rätt, men där får jag kanske se mer till mig själv, jag måste bli mer liksidig.
Back to basics när det gäller min egen kropp alltså...
 
Over and out för denna gång.
Hoppas ni kan njuta i värmen!
Snart är det vinter igen... :)
 
Allmänt | oliksidig, travare, unghäst | |
#1 - - Bettinas islandshäst:

Heeeeeej! Long time no sea!
Det är väl fantastiskt bra med långa tyglar för att ni båda ska hitta balansen. Jag kör långa tyglar med Juppe i trav för att vi båda ska komma igång och Juppe vakna och fatta att han också är en del i vår gemensamma balans.
Kul att du hittat en spelevink att rida på och umgås med. Ska bli kul att följa. Och hoppas att blogglusten faller på med full kraft.

Svar: Tack för kommentaren :). Jo, det är nog roligt med en spelevink, och att skriva också, men humöret är det lite si och så med ännu. Tack för dina tankar om balans och långa tyglar... känner mig plötsligt som en nybörjare igen... kanske för att jag inte tidigare ridit en yngre mindre erfaren häst... Bra att ha nåt att fundera på :) i hettan...
Mymind

Upp