Jag hör inte vad du säger!...
... ropade jag visst några gånger till det andra ekipaget på ridbanan.
Sexton sekundmeter, troligen mer i vindbyarna, gjorde sitt till att man hade ett ständigt brus i öronen, grus i ögonen och munnen, och hade svårt att uppfatta om det gick snabbt i traven eller normalt.
Det fläktade som om man susade fram, men det kan hända att traven till och med var långsammare än vanligt.
Men solen sken nästan hela tiden, och det var lagom varmt, så egentligen var det inget att klaga på.
(Jag vet, bilden är gammal, egentligen en vårbild mer än en höstbild, för det är ju i alla fall grönt och vackert på marken runt ridbanan, men jag har inte fått fixat nya bilder, än...).
Vi blev fotade också, med grus i ögonen, och piskande svansar...
Det såg ut som om hästarna piskade med svansarna, men det var nog ganska mycket blåsten som svepte till dem, och så var det de där pyttesmå knotten som irriterade hästarna alltemellanåt, de tycktes inte blåsa bort riktigt effektivt.
Det är nog väldigt intressant att se sig själv på bild. I det här sammanhanget. (Inte på vanliga foton med bara människor och kläder och ansikten och sånt.)
Hur har jag inneraxel så där? Varför har jag ytterskänkeln där? Stiger hästen under sig, eller snubblar han?
Varför har jag händerna så högt? Försökte jag alls böja hästen där eller tog jag en paus i allting?
Sen att se en video på ett halvt varv jämn och fin (hästen) någorlunda balanserad (jag) trav på en stor volt utan några konstigheter... det blir man lite glad av. Trots att man ser massor som man borde tänka på nästa gång...
Intressant.
Och alltid lär man sig mer.
Om hästen, om sig själv, om omständigheterna som gör att hästen gör annorlunda idag än i går...
Ha det gott, hör ni! :)