Det fortsätter att vara rätt tyst här...


... när det inte går att skriva som förr, måste låta det som hänt sjunka ner lite till, försöka hinna hitta mig själv igen, och var jag står nu, när grunden plötsligt försvann under fötterna...
 
Men jag skulle kunna skriva om en hel del, lyckliga ögonblick när hästen förstår och solen skiner och fartvinden rufsar om mitt gråa hår...
 
En speciell guldkant på kvällen gav den gamle travaren igår,
han som inte låter sig fångas,
och som jag envist försökt få att förstå att jag inte tänker ta fast honom på länge länge om han inte insisterar,
men som jag så hemskt gärna skulle vilja få kontakt med i alla fall,
få klia på mulen, under pannluggen, runt öronen...
Jag har varje dag vid stallet gått nära honom,
bara så nära att han inte känt sig hotad, 
pratat med honom och testat hur nära jag kan gå utan att han visar tecken på att dra sig undan,
då har jag snabbt tagit ett steg tillbaka för att visa att jag inte vill rubba hans cirklar, jag vill bara ha kontakt.
 
Nu vet jag inte om det här alls är rätt.
Men så här har jag fått för mig att göra.
De senaste tre fyra gångerna vid stallet har jag med utsträckt hand känt av hans skägg med fingertopparna, känt hans varma blåsning på min hand, och stått blickstilla för att han inte ska behöva känna oro.
(Nu är han ju inte skygg som så, han är nu bara en sån som eventuellt ska löslongeras en stund innan han plötsligt får för sig att stå stilla som om han alltid tänkt sig att man får ta fast honom, han är en lurig herreman.)
 
Och så igår kväll alltså.
Han kom rätt nära, på cirka en meters avstånd, stod helt stilla, men precis som han brukar när han inte heller låter sig fångas, utan genast man sträcker ut handen för att ta tag i grimman så har han vänt på huvudet och gått sin väg.
Nu stod han stilla.
Jag försökte läsa av hans ögon, vad tänkte han?
Men det kunde lika bra betyda det ena som det andra.
Jag sträckte ut handen och sakta sakta sträckte jag den närmare hans mule.
Men jag stannade cirka fem centimeter ifrån. Resten ska han visa själv att han vill, tänkte jag.
Och det ville han.
Efter en evighet (min arm kändes som domnad nästan) så snusade han på mina fingrar och jag vågade testa klia honom på mulen.
Eftersom han verkade njuta av det fortsatte jag försiktigt på övre sidan nosremmen utan att nudda själva grimman.
Han stod helt stilla.
Jag visste att det var skört, men jag nådde ända upp till pannluggen och mot öronen.
Men så tyckte han det räckte och vände bort huvudet en aning. Jag drog genast bort handen.
Tydligen räckte det.
Men inom mig jublade jag. Det var precis det här som var mitt mål!
 
Ska bli intressant att se hur det blir nästa gång.
---..
Sen skulle jag också kunna berätta om den unge travaren och hans kantiga trav i hans svårare varv.
Om hur lyssnande han är. Om de fina skrittvolterna med lätt böjning i båda varven vi fick till i går.
Eller om de två lugna övergångarna från trav till skritt som fick mig att sätta punkt för träningen eftersom det hade varit så svårt med avbruten trav hela tiden...
 
Men jag orkar inte skriva engagerat.
Orkar bara ta vara på hästterapin inombords just nu. För den behöver jag verkligen.
Mer än någonsin.
 
Livet går vidare... tills det tar slut...
Ha det gott!
 
Allmänt | oliksidig, travare, unghäst | |
#1 - - Bettinas islandshäst:

Så fint. Jag älskar att bara umgås med Juppe. Bara titta. Jag fick lära mig av vår straightnesstränare att jag skickar ut lite för mycket energi mot min Juppe. Du vet sträck, sträck på sig, nästan mage ut. Kantiga utsträckta axlar - som en militär i givakt. När hästar umgås så formar de kroppen efter varandra. Ibland bara ställer jag mig vid Juppes bog och ostkrokar mig efter hans form, det märks att han gillar det. Då böjer han halsen mot mig. Kul att testa?

Svar: ... intressanta tankar... ska tänka på det nästa gång... :)
Mymind

Upp