Somewhere over the rainbow...

... lyser solen alltid klart.
Men oj, vad det är fint att få sitta på en häst en vacker sommarkväll med lite regn i luften och så plötsligt får man se regnbågen glittra till...
 
Den är så flyktig. Regnbågen. Lyckan. Plötsligt har man bara blinkat till en gång och så är den borta.
Eller var den alls där?
Kanske man inbillade sig de vackra harmoniska färgerna?
 
Senast jag skrev var det den här unga travaren som satte frågor i mitt huvud, varför stannar han, varför ställer han sig inte rätt, varför vägrar han samarbeta, varför ser han uttråkad ut samtidigt som jag ber honom gå framåt???
?????
 
Det var inplanerat en privatlektion för min ridkompis och hennes häst och också "min" häst, men inte med mig på ryggen.
Jag hade blivit så osäker på vad travaren menade, ville, kunde jag alls rida, det är inte värt det... bla bla bla så jag sa jag är inte intresserad av en privatlektion, det kommer ändå inte att lyckas...
Men jag ville se hur det gick för honom på ridlektionen så jag ställde mig till stallet i alla fall, och jag tog mina gamla skitiga ridkläder på mig för jag tänkte, alltid kan jag mocka lite skit medan jag kollar på lektionen.
 
Medan vi körde till stallet fick vi höra att den andra fått förhinder att delta.
Nej! Jag skulle inte få se "min" häst på lektion!
Och jag som gillade så den ridinstruktör som skulle komma!!
Tankarna snurrade i mitt huvud, jag kunde ju själv...
Men nä... eller jo? eller?
 
När vi kom till stallet såg det ut som om den sadel jag skulle använda skulle komma att vara upptagen... nähä, så det blir inte så, lika bra det, jag kan ändå inte...
Men så tog jag mod till mig och frågade ägaren om det är ok att jag ändå skulle delta själv på "min" häst? Jag kunde ju sluta tidigare om det inte verkade gå... Jo, det gick bra, och sadeln fixades fram och hästen fick jag ställa snabbt, hann inte "rida fram" alls, men sak samma, eftersom han ändå skulle ha tröttnat på mig innan första travvarvet var slut...
 
Jag sa precis allt åt instruktören, min frustration, vad jag försökt, allt som inte lyckats... jag nästan grät...
Hon gav bara ett par enkla tips, puffade iväg oss på fyrkantspåret och plötsligt var vi igång.
Jag fick ju jobba skiten ur mig, kändes det som, jag blev så torr i munnen att när jag skulle smacka på hästen för att få honom lite mer framåt, så kom absolut inget ljud... :)!!!
 
Men de enkla men stränga och tydliga tips jag fick av instruktören gjorde att vi både skrittade och travade runt spåret flera varv utan större problem och absolut ingen kamp, men jag fick som sagt kämpa med min kropp för att jag inte skulle "gå emot" hans energi, dämpa den med nåt oövertänkt tygeltag eller nudda vid hans sida med fel skänkel och framför allt skulle jag hela tiden sitta som om jag var ett vattenglas på en bricka, fick inte tippa framåt det minsta, eller bakåt, skulle sitta mitt över, annars skulle det roliga ta slut.
 
För hästen hade trots allt inte ridits så länge sen han fungerade som travare.
Och hans tanke verkade vara: när vi jobbar så jobbar vi skiten ur oss, sen slutar vi, och börjar inte jobba på nytt förrän kanske nästa dag... Det där med att ta en skrittpaus fungerade inte för honom.
Och hans sätt att vara utåtställd kan han inte göra så mycket åt förrän han jobbats med lite mer, fått lite mer ridvana, mer muskler, han måste få springa för humörets skull...
 
Som sagt: Min kropp protesterade.
Men hästen tog emot den frihet jag gav honom och fortsatte jobba väldigt mycket längre än jag nånsin fått honom att jobba.
Och trots att jag inte alls ställde honom eller böjde honom så var det inte så vingligt eftersom jag samtidigt gav honom frihet att själv balansera upp sin utåtställdhet.
 
Jag var överlycklig.
Även om hästen sen också på slutet visade tydligt det där med att helt enkelt stanna och vägra göra nåt mer.
 
Nu är jag sååå spänd inför nästa ridpass, på onsdag.
Lyckas jag jobba med mig själv lika duktigt då, så hästen får den frihet han behöver, så han får börja förstå att jag vill samarbeta, inte motarbeta... ?
 
Nu vet jag i alla fall att det är möjligt.
Det är inte så att jag är ohjälpligt sned och fördärvad.
Visst är jag sned och oliksidig, men bara hästen får frihet och inte fråntas humöret att springa så kan han nog fixa en gammal tants klumpiga kropp...
 
Skulle det hjälpa om jag fixade en stor bild på ridinstruktören i naturlig storlek och placerade henne i mitten på ridbanan? :) Så jag hade hennes falkögon på mig hela tiden...
 
Somewhere over the rainbow...
Önskar er en skön början på hösten och det svalare vädret...!
 
Allmänt | |
#1 - - Bettinas islandshäst:

Men så härlig läsning! Jag är så glad för din skull (och för hästens). Ha.

Svar: :)
Mymind

Upp