Överskänkel som en boaorm...
... är inte bra, ni ser väl hur hästen får svårt att andas och går spänt som bara den trots den fina höstliga omgivningen och den friska luften...
Skämt åsido.
Det där med boaormsöverskänkel är något jag felar på gång efter annan.
Nu minns jag inte vem som använde den här bilden.
Det kan ha varit på en föreläsning med en akademisk ridinstruktör / hästmassör/terapist whatever från Tyskland.
Eller så kan det ha varit på centrerad riding -kursen, för CRns grundare Sally Swift hade ju nog en hel massa härliga bilder i sitt språk då det gällde att förklara känslor, händelser, skeenden och reaktioner i kroppen, både ryttarens och hästens.
När jag försöker få hästen att göra nåt speciellt är det som om knäna inte förstår att hästen måste känna sig fri att göra det jag ber om. Jag borde kunna koppla bort benen/skänklarna från resten av kroppen.
Ibland talade Sally Swift om att föreställa sig att man inte hade nåt nedanför knäna. I det här fallet till och med nedanför höftena. Men sen skulle förstås fötterna finnas där, underskänklarna, och ge den order som behövdes...
En fri häst jobbar alltid bättre än en instängd/låst häst.
Så är det säkert.
Jag funkar likadant.
Bättre att jag får göra saker frivilligt, om jag vet att de ska göras, även om de är tråkiga, än att nån tvingar mig till det.
Mer samarbete.
Det strävar man till... så långt det bara går... och på olika sätt i olika situationer...
Misslyckas gör man ofta, men det går att söka nya vägar, nya tänkesätt...
Ha en bra dag, hörni! :)