horsesinmind.blogg.se

Ja, ni märker förstås att jag fuskat och använt samma bild idag också :).

Jag har bara flyttat över ryttaren från att ha gått framför hästen till att nu sitta på.

 

Det blev min första ridtur sen 2 januari!

Otroligt länge sen sist!

Och jag var nog lite orolig att jag inte skulle klara av nervositeten (skulle ridrädsla-spöket dyka upp igen), och att komma mig upp i sadeln utan att vingla alltför mycket, och att hästen skulle tycka det var obehagligt med både sadel och ryttare efter så långt uppehåll.

 

Men hästen var nöjd. Stod blickstilla när jag satte mig i sadeln.

Och verkade helnöjd med att äntligen få ta ut stegen ordentligt.

Jag har ju inte så långa ben så våra promenader på ridplanen har nog varit lite för slöa enligt honom, även om jag också sprungit korta travstumpar med honom på långsidorna.

 

Det var en otrolig känsla att få se honom länga stegen!

Jag har ju aldrig egentligen behövt skänkla på för att han ska gå. Man behöver bara tänka tanken, om vi skulle öka farten lite, så känner man ett litet knyck: Javisst!

 

Men traven var jag lite osäker på nu när han hade mig som extra tyngd på ryggen.

Han var ju barfota på lite osäkert underlag. Och så väldigt känslig för minsta lilla nuddning vid sidorna, tar så lätt ett lite längre steg än han borde, och har så lätt att halka då. Jag vill inte att den gamle trotjänaren ska stuka nåt ben...

 

Så jag tänkte att jag testar om vår lilla backträningshörna skulle fungera också uppsuttet ifall vi behöver dra oss undan det travande ekipaget.

Jag har ju inte ridit i terräng alls med den här hästen, bara ute på en slät åker.

Backträningshörnan kan väl inte kallas terräng, men just de där nivåskillnaderna gjorde att jag fick en helt otrolig flashback till "förrivärlden" när jag då och då var ute i terräng på lugna härliga hästar som ändå var framåt.

 

Och eftersom hästen var barfota, och nu hade extra tyngd på ryggen, så var jag lite mer orolig för halka.

Vi tog inte många varv i "backarna" den här gången men jag tror det var bra i alla fall. Och nu vet jag att det fungerar.

 

Sen visade det sig att han var så framåt och så gärna ville trava, bara för att jag satte mig lite annorlunda i sadeln i skritten så tog han några travsteg. Så jag lät honom hållas, men var beredd att bryta av ifall det visar sig vara för halt.

 

Jag försökte också vara extra noggrann med min egen balans och att störa honom så lite som möjligt med skänklarna så han skulle helt få söka bästa spåret själv.

Det blev alltså inte många fina böjningar i traven. Och jag märkte nog en hel del styvhet. Men den där glädjen som han visade gjorde mig bara så glad och vi travade en hel del i fyrkantspåret som den andra hästen trampat ner med sina vinterskor så det kändes rätt säkert.

 

Hästen är gammal men travar-tänket har han nog kvar :)!

 

Sen konstaterade jag, när jag tog ett par steg skänkelvikning i skritten i båda varven, att han nog är sååå mycket lättare att få i skänkelvikning från ryggen än från marken... Speciellt som jag inte heller använder pekpinne från marken utan bara pekar med fingret eller viftar lite med grimskaftsänden.

 

Härlig häst och roligt att jag klarade av ridturen! Hoppas det fortsätter så...