Vinter på åkern...
.. jaa, det lyckades! Men vart försvann hindren??... :)
Minns ni den här bilden?
... det var i höstas när åkern hade tröskats och vi hade världens bästa natur-ridbana till vårt förfogande...
Men så blev det vinter och kallt och... äntligen så pass mycket snö att man kan kalla det snö!
Okej, det nya året har inletts även på stallsfronten idag.
Efter två veckors "sjukledighet" med feber och förkylning.
Det hördes nog idag ännu. Näsdukar söktes fram och mina hostattacker trodde jag nog skulle skrämma slag på hästen, men han har väl hört värre... i sitt tidigare liv... :).
Hur som helst.
"Ridplanen" var rena isgatan med ett tunt tunt lager snö ovanpå = inget att ens testa.
Så det blev att sikta in sig på dagsljus och åkern.
Det har ju kommit snö tidigare som frusit till rätt hård skare, men inte så hård att jag kan gå där...
Hästarna plumpade också, men snötäcket var inte så djupt, åtminstone på en sida av åkern var det just så där lagom så man hörde hur hovarna "tog fast" på underlaget. Kändes skönt efter all osäker ridning före jul på ridplanen.
Men det var ju lite av en mjukstart för den gamla travaren som jag rider, så jag lät honom jobba rätt fritt, tvingade honom lite nog att plumsa i lite djupare också så han skulle få lyfta fötterna, men annars var jag rätt snäll.
På slutet bad jag efter lite extra böjningar i båda varven, bara för att testa om han lyssnar.
Men sen när jag kom mig ner från hästryggen så märkte jag en lite knasig sak som kanske nog avslöjar rätt mycket om min ovana, men också om hur jag kan anpassa mig väldigt om jag tror att "felet" ligger nån helt annanstans...:
Jag hade helt olika stigbyglar... det skilde bara ca 4 hål... :)!!! Visst tyckte jag det verkade lite snett men... och när jag skulle sätta mig upp i sadeln så fick jag nästan inte andra benet över ryggen, eftersom vänster stigbygel var så hemskt lång... Oj, vad snopet... men sak samma... nästa gång ska jag kolla bättre...
Nu när jag tänker efter: när jag satte mig upp i sadeln så tänkte jag nog ställa om stigbyglarna, men som vanligt hade hästen bråttom att få börja jobba. Han stannade nog, men jag var också så ivrig, så jag ville bara komma iväg... så då glömde jag bort att ställa om... Och eftersom jag kände mig annars också styv och stel och otränad så skyllde jag allt det obekväma på det...
Snacka om att vara rostig...
Men säsongen är inledd! Hurra!