Hästen gäspar inte med mat under mulen...
... tror jag, efter att ha tänkt igenom söndagens stalltur och hästens beteende.
Det blev en stalltur i dagsljus.
Fast ljus och ljus, det var dimma, och skogen nedanför åkern där vi "tränade" syntes i olika grå nyanser.
Likaså det ekipage som travade runt på volter och "runt spåret".
Den svarta hästen och ryttarens röda jacka var rätt så gråa när de rörde sig längst bort på åkern.
Men eftersom jag gillar dimma, förutom i trafiken, så blev det nog bara stämningsfullt med de gråa slöjorna...
Det var på åkern det skulle finnas bästa underlaget för ordentlig träning.
Men eftersom jag inte ridit nu på en tid och inte kände mig riktigt säker och också tvivlade på att jag skulle ha kommit upp i sadeln mitt på åkern där det inte fanns den minsta sten eller stubbe att kliva upp på, så fortsatte jag med träning från marken.
Det blev rejäl träning för mig.
Ett snötäcke hade ju lagt sig över åkern, men här och där syntes fjolårsgräset i tuvor.
Under det färska mjukare snötäcket fanns här och där gammal snö som frusit till hård snöskorpa och ställde till problem för mig.
För hästen verkade det inte vara nåt problem, men jag halkade hit och dit, och ibland höll skaren nästan och för det mesta sjönk jag ner, halvt.
Efter några varv var jag nog beredd att ge upp, men jag skulle ju vara där som sällskap åt det andra ekipaget, och jag ville ju nog vara där med "min" häst, så mitt i allt märkte jag att jag kommit in i "andra andningen".
Det var först när det andra ekipaget avslutade och ryttaren ojade sig över hur tungt det var att gå som jag kände efter, nä, nu orkar jag inte ett steg till...
Men det blev riktigt trevlig träning.
Jag gick till och med baklänges framför hästen och fick honom att gå i böjning i båda varven. Eller ett slags skänkelvikning. Jag hade ju inget spö, men jag pekade med fingret mot hans bakdel så att jag fick honom att flytta sig med bakbenet mer under tyngdpunkten, under magen.
Riktigt roligt att se att det funkade!
Men, som sagt, med fjolårsgräs under mulen gav han sig inte tid att gäspa och slappna av på det sättet.
Han sänkte mulen till närmaste grästuva i stället.
Och det var väl nog lite mitt fel också.
Jag har ju aldrig godis med, eller morötter, eller annat ätbart.
Det där att träna genom att ge godbitar har jag aldrig testat på det sättet.
Men eftersom han var väldigt intresserad av gräset så utnyttjade jag det.
Jag kunde själv se efter vilken grästuva som såg finast ut, inte nedtrampad på nåt sätt, och så på vägen dit hade jag hästen att jobba lite extra, ta några steg i öppna, lite skänkelvikning, eller annat.
Och var det så att han ryckte åt sig utrymme att äta utan att jag tänkt det så kunde jag ha honom att backa i stället lite extra mycket (jag vet att han avskyr det).
Men för det mesta förstod han att inte dra i grimskaftet för att få äta.
Jag kunde ha skaftet liggande löst i handen, men så att jag genast kände om han försökte nåt, och bara med att aningen höja handen så förstod han att inte dra ner huvudet.
Men så visste han också att jag mitt i allt tog sikte på en tuva och gav honom långt grimskaft så han själv fick välja en tugga om han ville.
Riktigt roligt att testa lydnaden så där och timmen vi höll på kändes inte på något sätt lång.
Sen är det en annan sak att mina stallsskor tydligen har gett upp. De håller inte kölden ute längre och i snön på åkern märkte jag att de inte håller snösörja borta heller. Det sipprade mellan tårna när jag ledde hästen tillbaka till stallet. Det är ett par dagar sen och de är fortfarande våta inuti.
Var det nån som sa att våren är på gång?
Ha det gott! :)