Hur bemöter man surt humör...?


... när man öppnar en boxdörr...
 
När är det bara lite allmän skrämseltaktik, "låt mig vara ifred"...
Och när är det allvar: "stick, annars vet jag inte vad som händer..."
 
Under årens lopp har det ju hänt sig många gånger, på olika platser, i olika miljöer, att man mött en sur häst.
Det kan vara när man öppnar boxdörren, när man ska hämta nån i hagen, när man ska hjälpa nån yngre hästtjej med att lägga på sadeln, när man assisterar nån med att kratsa hovarna...
 
Det är ju en sak om man känner hästen väl, då vet man för det mesta om det är allvar och hur man ska bemöta det.
Men om man inte "träffat" hästen på en tid, inte vet hur den har mått, vad den har gjort, om den kanske haft nån skada och hamnat att stå utan motion pga skadan...
Hur ska man möta den då? När ska man backa? Ska man backa alls?
 
Jag hälsade på några hästar häromdagen i ett stall, de hade tagits in för kvällen, hunnit äta sitt mellanmål, ridlektionerna var på gång utanför, en del skulle ännu ställas för lektion.
De som jag visste inte gick mera den dagen, eller inte alls hade gått, tänkte jag prata lite med. Borsta av dagens utedamm sådär enkelt.
 
Ett par av dem mötte mig som jag visar på bilden ovan.
Jag gav dem tid att hälsa, känna igen mig från förr, innan jag tog ett steg in i boxen.
Jag pratade med dem innan, frågade "kan jag komma in?", vilket gjorde att ett par vände öronen bakåt...
Men samtliga höll kontakten med mig på nåt sätt.
En som stod längst bort i boxen tog ett par små steg mot boxdörren, som för ett lugnt "okejdå, bara du inte bråkar"...
En annan svängde med öronen hit och dit, verkade osäker om hon skulle hota mig eller bara ignorera mig, osäker på vad jag hade för ärende.
Ingen vände åtminstone baken åt mig... :).
 
Den som tog ett par steg mot mig sänkte huvudet som för att jag skulle klia henne i pannan.
Vilket jag gjorde.
Men hon visste inte om hon skulle godkänna mig eller inte.
Hade jag haft en borste i handen och lugnt börjat borsta av henne hade hon antagligen stått rätt lugnt.
 
Men en kom onödigt nära mig där jag stod, med sänkt huvud nog, men öronen bakåt.
Jag blev osäker, ska jag fly fältet...
 
Det som jag såg vara viktigt var att inte sluta med att jag backade ut ur boxen. Jag ska inte behöva fly fältet.
Men jag ska inte heller tränga mig på, eftersom jag inte egentligen hade en uppgift där, jag bara hälsade på.
Så jag pratade lugnt, försökte läsa av "huvudet", gav order om att backa, först med ord, sen med ett finger pekande mot bogarna, nuddande ett par gånger.
När jag fick reaktion, ett halvt steg, ett par steg, gav jag efter, suckade en djup suck, sänkte axlarna, andades lugnt "här får vi vara utan att känna press på nåt sätt".
 
Sen vände jag lugnt och gick ut.
Kände mig åtminstone lugn med att jag inte blev skrämd att gå.
De bara sade tydligt att de inte vill gosa mera i kväll. Det här är mitt hem. Hejdå.
 
Jag märkte dels att jag nog lärt mig lite om hur man ska, inte ska, när det gäller hästar, mer än jag visste tidigare.
Men nog har jag enormt mycket kvar att komma underfund med!
Måste lära mig mer! ...
 
Allmänt | |
Upp