Paddock är det inte...

 ... för den är inte inhägnad.
Bara lite diken på tre sidor, sen ett hus och så körvägen ut till landsvägen.
Men bra underlag nu. :)
 
Så det känns som öppen terräng, är ju det också, även om man håller sig till åkerplätten trots att alla diken runtom inte är stora och absolut inte svåra att ta sig över...
 
När vi ledde in hästarna på åkern var det nog hinder där, inte bara bommar. Det var nåt kryss och nån högre kavaletti när bommarna var upphöjda med hjälp av de färggranna kanistrarna. De blåa är egentligen större melass/regntunnor så där kunde krysset bli ännu högre. Men vi tog ner bommarna eftersom "min" häst inte egentligen fick hoppa alls.
 
Han börjar bli till åren och har väl haft nån svaghet i nåt ben som kunde ge sig till känna om det blev för mycket hopp. Och dessutom är han så framåt och glad i arbete så han skulle bli helt galen om han såg att man styrde honom mot ett hinder även om det bara var 20 cm högt.
Sötnos! 
 
Han har en travarbakgrund och en otrolig framåtanda, så första gången jag satt på honom var jag nog lite rädd att inte klara farten och de stora rörelserna. Men samtidigt märkte jag genast hur otroligt lyssnande han är, så det finns ingen orsak att vara rädd att inte få stopp på honom. Bara man själv vill...
 
Det är ju det. Helst skulle jag låta honom springa i den fart han vill, åtminstone ibland, men då finns en liten risk där på stubbåkern att han snubblar och min balans kanske stör honom såpass att han inte fixar det... Man vill ju inte att han ska få nån skada.
 
Utmaningen alltså: att försöka få honom att aktivera bakbenen mer, så han får mera bärighet.
Jag skulle verkligen behöva googla på det där med att bygga upp, eller åtminstone behålla, ryggmusklerna i skick.
Hästens framför allt.
Mina också, men det jobbar jag på.
 
 
Allmänt | |
Upp