Det kändes som iskristaller...


... i ansiktet. Ibland knastrade det till och med mellan tänderna...
 
Det berodde ju på att jag nästan hela tiden hade ett fånigt grin i ansiktet så snökristallerna slapp in i munnen. 
Jag var bara så glad över den pigga och trevliga hästen som ibland lade huvudet på sned när det riktigt piskade rakt framifrån, men som inte på nåt sätt visade att han ville sluta springa.
Ett tecken visade han ibland, det var att försöka slippa göra öppna i höger varv när vi just var i det hörnet där vi hade snöpisket rakt i ansiktet. Men det gick nog att övertala honom där också. Och glad var han ändå :).
 
När jag nån gång tittade ner på min jacka såg jag bara ett fastklistrat snöpansar frampå som jag fick skrapa bort snöklimp för snöklimp. Hjälmen var vit, pannlampan som jag hade på hjälmen var helt igenkladdad med vit härlig snö...
 
Och underlaget var faktiskt perfekt.
 
Och hästarna jobbade.
 
Frisk luft fick man, vatten fick man direkt i munnen, och ingen märkte ifall näsan började rinna, man var ändå så våt i hela ansiktet :).
 
Sen är det en annan sak att man fick sitta på plastpåse i bilen hem för att inte väta ner sitsen helt och sen snabbt byta om, för vätan hade trängt igenom precis alla lager...
 
Frisksportare, jag? :)
 
 
Allmänt | |
Upp