horsesinmind.blogg.se

... Vem visslar?...

 

Den vita hästen som tilldelats mig för årets andra ridlektion lyfte huvudet, vände sig mot ljudet och såg helt klart väldigt förvånad ut.

Jag kunde inte annat än småle åt den förvånade hästen :).

 

Det var alltså samma vita häst som förra gången. Och jag visste att han har sina finurligheter när det gäller att sadla och tränsa. Inte så att han var elak eller ens busig, men han visade tydligt sin åsikt.

 

Den här gången hade jag god tid på mig, så jag kunde ta det lugnt, låta honom vänja sig vid de saker som jag kom med. Inte för att han var ovan, inte på långt när, men bara för att bygga upp en relation inför lektionen.

 

Han hade tydligt visat sin åsikt om sadlar när jag kom in med sadeln i boxen, och det tog jag hänsyn till.

Men sen när jag skulle lägga sadeln på ryggen och få den på rätt ställe så satte han öronen bakåt och blängde väldigt på mig liksom i ögonvrån, utan att vända på huvudet.

 

Jag kom att tänka på ett knep som en hästmassör använde på en hästmassagekurs jag var på. När hästarna protesterade, hotade, surade, kunde hon helt lugnt börja vissla nåt lugnt, inte nödvändigtvis en melodi, men en lugn halvtyst ton. Så i stället för att babbla löjligt som jag brukar så visslade jag lite...

 

... och det var då han höjde huvudet, svängde det helt mot mig, och med öronen framåt tittade han storögt, men inte blängande, bara nyfiket, på mig. Vad var det där? Det hade han inte väntat sig! Och vad pillar hon med? Jag tog lugnt upp sadelgjorden under magen och lade så försiktigt jag kunde fast den i första hålet, mumlade lite för mig själv, lite visslande, och lite strykande med fingrarna över pälsen då och då...

Han kom av sig helt med sitt surande, och han var så söt i sin förvåning :)!

 

Sen fick jag pilla hur mycket som helst med hans fina träns och alla remmar, inget bökande med huvudet, ingen irritation. Inte för att han brukar bråka med tränset men han såg ut som om han fått nåt att fundera på :)! En tanke som slog mig när han blev så förvånad var, att han mindes nån annan från hans tidigare äventyr på en annan ridskola, nån som kanske också visslade...

 

Min stora, fina, vita prins för dagen, med mäktigt hovskägg som glimrade som silke tack vare den fina vita snön som nu fanns överallt... Det är sen en annan sak att vi var lite oense om ridvägarna i manegen, men mer om det en annan gång :)...