horsesinmind.blogg.se

--- hur klantig får man vara?

Nu går det nog för långt ändå... !

Borde nog få ordning på alla spänningar i kroppen när jag rider.

 

Rädslorna sitter förstås i sedan gammalt.

Och en automatisk reflex att spänna sig så fort det blir för hård fart eller på annat sätt så man inte känner man har koll på läget.

 

Men det skulle nog bli så mycket bättre ridning om jag kunde slappna av mer. Vara mjukare.

Händerna har fått in en lite mer automatik i att inte fastna i ett hårt tygeltag, att göra halvhalter, att släppa efter på tygeln emellanåt om inte annat så för en mikrosekund för att bryta järngreppet.

Men resten av kroppen.........

 

Det hände igår igen.

Jag hade racerhästen.

Men eftersom jag litar på henne så kunde jag från början tänka en hel del på sitsen och knäna (inte klämma) och så försökte jag sitta "bra".

Märkte nog att det blivit alldeles för lite timmar i sadeln den senaste tiden, jag kände mig ovan.

Visserligen var det länge sen jag ridit den här hästen, men ändå.

 

Sen på en helt vanlig travsträcka, på en långsida, så tappar jag en stigbygel och blir helt desperat när jag inte får tag i den igen... Som tur är har jag just svängt in mot där ridläraren står så jag styr in hästen mot henne, vet ju att hästen nog stannar då, och ridläraren får nog stopp på henne... Hur snällt är det att göra så?

 

Jo, det gick bra. Vi körde inte över ridläraren. Racerhästen stannade och jag hittade stigbygeln.

 

Men fy vad det känns obehagligt, ska jag trilla nu igen?

Och just i den här situationen: Hade jag bara suttit mera avslappnat så hade jag klarat det mycket bättre, tror jag.

 

Det är det här sittandet framför datorn som inte alls passar...

Så nu slutar jag och "går ner i min källare" och hämtar tvätten och går upp på vind och hänger upp den. Lite motion i trappor ska man väl lyckas med den här morgonen innan jobbet...

 

Ha det gott!