horsesinmind.blogg.se

... på en skrittvolt runt mig, sa ridläraren, när jag en halvtimme innan den inbokade ridlektionen stod i manegen och med gråten i halsen sa att det nog inte blir nåt för mig idag, det känns helt enkelt inte bra, ridrädslan slog till från ingenstans - igen.

Jag tvekade.

Visst ville jag upp i sadeln.

Jag hade ju fantiserat ett par dagar innan hur jag red öppnor och slutor och andra mjuka böjningar med halvlånga tyglar. Helt lugnt och utan press.

Men skulle jag våga?

Och hästen var av den lite oförutsedda typen som mitt i allt ser ett spöke och hoppar till, och om han bara hittade en låtsasorsak kunde han ta en galopptur... eller slängtrav...

 

Alltså hästen gillade jag nog, men visste inte om jag skulle klara av ett skutt eller två.

 

Hästintresset övertalade mig i alla fall med sån kraft att jag gick med på förslaget.

Min häst hade redan gått en lektion med en rätt så liten nybörjarflicka, så det kändes lite genant att tveka också.

 

Ridläraren hjälpte mig att komma igång, visste ju att jag inte precis var på humör, och småpratade med hästen, det var rätt psykologiskt av henne, ingav lugn, markerade att hästen är så lugn och snäll...

 

Jag red alltså i en volt runt ridläraren, medan tre andra red ute på fyrkantspåret.

När de andra hade vänster varv, hade jag höger varv och tvärtom, för att inte min häst skulle få för sig att tävla med de andra.

Först red jag på en volt, men ganska snart insåg jag att det blir för ensidigt för hästen, så jag gjorde ett litet fyrkantspår åt mig :). Sen ett litet större. 

 

Sen för att ännu variera det hela, så rundade jag av mina kortsidor så det blev halvvolter där. På så sätt fick jag både rakt spår och böjt spår att träna på. För att undvika krock med de andra som gjorde volter på kortsidorna och ibland kom rätt nära mig, så gjorde jag också ibland en minivolt på kortsidan...

Allt det här runt ridläraren.

 

Det var sist och slutligen en väldigt lyckad lektion.

Hästen hade gått hopplektioner två dagar i sträck så han behövde en lugn lektion med lite annan träning.

Och jag var nöjd. Och hästen frustade. Och de andra fick trava och galoppera så mycket de ville utan att det bekom mig ett dugg, jag lunkade på i min takt, men med en massa småtränande, som just det där att köra med rätt långa tyglar...

 

Ser ni mig och min häst på bilden :)? Och ridläraren :).

 

Det är tur att det finns en ridlärare som förstår det där med plötslig ridrädsla... Och att hon inte bara pushar på, utan lyssnar och ger råd och sen låter en bestämma själv.

 

Horses in my mind. Always :).